Min vän vill laga en släkthistoria som obarmhärtigt har slitits itu av både nazister och kommunister. Knyta ihop generationernas band, skriver Agnes Arpi som själv har sökt sig till en gård i Finland.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Allting har en början. För mig finns en början några mil utanför Åbo i Finland och det är dit jag åker. Till min hjälp har jag brev skrivna av en äldre släkting för 25 år sedan, en handritad karta och ett namn på en kyrkoherde som kan de gamla kyrkböckerna. Jag får napp, och den numera pensionerade kyrkoherden möter mig med bil vid busshållplatsen. Det är iskallt och åkrarna lyser vita. På gammal skolsvenska berättar han vad det är vi ser: Här är kyrkan, predikstolen är densamma nu som då. Här är hjältegravarna från andra världskriget. Och här är gården.

LÄS MER: Agnes Arpi: ”Kvinnor är skapta för att föda barn” är ett dåligt argument

Ett helt vanligt hus med en ladugård. Det som gör platsen så speciell för mig är dess namn: Arpila. Mina förfäder bodde exakt här. Det var härifrån familjens yngste tog sitt nya namn, Arpi, efter att de tvingades fly i början av 1700-talet. Gårdens ägare möter oss på gårdsplanen. Vi talar tyvärr inte samma språk, Arpi-besökaren och Arpila-invånarna, men det är en mäktig känsla att få stå och frysa med dem på just deras gårdsplan. Att jag heter som denna plats. Att det som blev hans namn nästan 300 år senare blev också mitt namn.

Vi kör vidare, in på en gropig grusväg i skogen. Kyrkoherden pekar: Det var den här vägen de flydde. Det var här de gömde sig från ryssarna för att sedan kunna ta sig till Åbo och båtarna västerut över havet.

Och jag tänker på resan med en vän till Wien för några år sedan. Hon sökte sig bakåt, letade efter det som fanns i släktens tystnad och hittade platsen som hennes morfar en gång flydde från när nazisternas grepp hårdnade. Vi åt apfelstrudel på det rökiga kafé som fortfarande bär hans namn.

LÄS MER: Agnes Arpi: Mediebranschen rymmer en egen sorts vidrighet

En annan vän åker till Ukraina, gräver i arkiven, försöker hitta det som har utraderats. Han vill laga en släkthistoria som obarmhärtigt har slitits itu av både nazister och kommunister. Knyta ihop generationernas band. Han läser en bön över en omärkt gravplats. På olika sätt pusslar vi ihop våra historier, försöker begripa varifrån vi kommer.

Kyrkoherden bjuder på kaffe på en vägkrog. Han berättar att kyrkböckerna har digitaliserats nu. Men det är så trevligt när vi kommer, österut över havet, tycker han.

Plus: Dokumentären Unrest, av Jennifer Brea. Se den bara. Finns bland annat på Netflix.

Minus: David Lynch muckar med min hjärna. Jag måste läsa tusen Twin Peaks-analyser. Det är jobbigt.

Agnes Arpi

”Jag har fått syn på något som jag tycker är fruktansvärt” – möt Agnes Arpi i videon nedan

LÄS MER: Så här gör du för att skriva i Metro

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset