Så förvandlas en nolla till en åtta, och min väns traumatiska förlossning har aldrig inträffat, skriver Agnes Arpi.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Här finns inget att se – cirkulera! Lite elakt är det så man kan sammanfatta budskapet i den debattartikel (SvD 25/11) där läkare och barnmorskor drar lans för en orättvist anklagad förlossningsvård. Det finns ingen kris, att kalla det kris skapar bara onödig oro hos kvinnor. Dessutom visar siffrorna att kvinnorna är nöjda.

Låt oss prata lite om siffror. Ur hatten drar jag den av mina vänner som senast födde barn. Hon vill aldrig föda barn igen eftersom hennes första förlossning blev ett trauma. Hon skickades i taxi mellan sjukhus, under pågående värkarbete, och fastnade i rusningstrafik. Under förloppet på 40 timmar fick hon inte den epiduralbedövning som hon bad om förrän det var för sent. Barnmorskan grät över hur min vän tvingades ut i trafiken – det var ju inte ens semestertider.

LÄS MER: Till dig som stal min väska på tåget

På efterkontrollen på mödravårdscentralen beskrev min vän sin förlossning som en mardröm. Men i hennes journal lät det annorlunda. Där fanns ingen stress eller rädsla med. I journalen stod det att hon hade beskrivit sin förlossning som en åtta på en tiogradig skala. I verkligheten hade hon svarat ”noll”. Hon frågade barnmorskan hur man kan dikta ihop något som inte har hänt, och fick svaret: ”De ville kanske hålla ryggen fri.”

Min vän hade under sin graviditet som många andra läst om överbeläggningarna, och undrade över planerat kejsarsnitt. Men någon information om för- och nackdelar med olika sätt att föda barn kunde hon inte få. Däremot erbjöds hon samtal för att övertygas om vaginal förlossning. ”Du ska inte läsa så mycket”, var det svar hon fick i stället för objektiv information. Kvinnor ska ju inte oroa sig. Alla hennes farhågor besannades.

LÄS MER: Agnes Arpi: Timanställdas utsatthet är så normaliserad att den knappt syns

Det är alltid intressant när sjukvårdens företrädare och patienter inte kan mötas i hur verkligheten ser ut. Jag har sett så många fall där patienter beskriver outhärdlig smärta, men beskrivs som nästan smärtfria i remisser och journaler. Där patienternas verklighet suddas ut, och resultaten ser bättre ut än vad de är. Så förvandlas en nolla till en åtta, och min väns traumatiska förlossning har aldrig inträffat. Vi är världsbäst som vanligt.

Plus: Frisk luft. Unkna rum har fått in välbehövlig luft i samband med att multipla övergrepp har avslöjats.

Minus: Unkna rum. Hur många anhang till ”kulturprofiler” undgår fortfarande självrannsakan?

Agnes Arpi

Möt Metros kolumnist Agnes Arpi: ”Jag har fått syn på något som jag tycker är fruktansvärt”

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset