Kvinna efter kvinna berättar om problem med smärtor, läckage av både urin och avföring, och avslitna muskler efter att de fött barn, skriver Agnes Arpi.
Kvinna efter kvinna berättar om problem med smärtor, läckage av både urin och avföring, och avslitna muskler efter att de fött barn, skriver Agnes Arpi.

Förlossningschefens arroganta svar är ett symptom på ett större problem, skriver Agnes Arpi.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Det är skickligt att lyckas illustrera ett samhällsproblem i två meningar. Det gjorde verksamhetschefen för kvinnosjukvården på Akademiska sjukhuset i Uppsala den 20 mars, då hon av SVT konfronterades med uppgiften att förlossningsskadade patienter vänder sig till andra sjukhus på grund av brister i hennes verksamhet. Hon svarade:

”Det är förstås tråkigt om patienter känner att de inte blivit bemötta på ett bra sätt här, men samtidigt måste jag säga att frågan är vad man har för förväntningar? Om man förväntar sig att se precis likadan ut som man gjorde innan man födde barn?”

Patienternas krav på att få vård görs här till en fråga om inställning och utseende. Detta samtidigt som svårigheterna att få rätt vård uppmärksammas allt mer.

Kvinna efter kvinna berättar om problem med smärtor, läckage av både urin och avföring, och avslitna muskler som inte går att knipa med hur mycket knip man än uppmanas till. De berättar om hur det inte längre går att leva fulla liv, hur de inte kan sitta, gå, ha sex eller lyfta sina barn, och om hur de fysiska problemen tär på psyket. Lägg därtill skamkänslor, som knappast lättas av att upprepade gånger få höra ”allt ser fint ut” och ”vad förväntade du dig?” från vården.

LÄS MER: Debatt: Vi ska inte behöva ockupera BB för att bli lyssnade på

De berättar om brist på förberedande information om eventuella komplikationer – man ska inte oroa gravida kvinnor i onödan, brukar det låta – sedan lika bristande information när skadan är ett faktum.

De berättar om år av lidande, år av vårdsökande och år av väntande på operation. Många skador upptäcks aldrig. Många har lidit i decennier.

Verksamhetschefens uttalande, i sin magnifika arrogans, är således bara ett symptom på ett större problem.

Visst handlar det om resurser, denna ständiga bristvara, och om hur eftervården organiseras. Men det handlar också om attityder, bemötande och ren okunnighet. Vetenskap kring diagnostik och behandlingar saknas nämligen. Till exempel visar Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, SBU, i en rapport från 2016 att det saknas evidensbaserad kunskap om 14 av 18 typer av förlossningsskador. Luckor finns på samtliga punkter.

LÄS MER: Debatt: Om män födde barn skulle förlossningsskador inte ses som ”normalt”

Då är det inte så konstigt att kvinnor från hela Sverige söker sig till Eva Uustal, överläkare i gynekologi och obstetrik vid Universitetssjukhuset i Linköping och expert på förlossningsskador. I en intervju med SVT den 28 november 2016 sa hon:

”Det stör mig ganska mycket, att kvinnor med uppenbara anatomiska felaktigheter får höra att ’så kan det vara, det kan bli lite så efter en förlossning’. Så kan vi inte ha det, det är 1800-tal.”

Men nu är locket av. Patienterna är mer pålästa och mindre ensamma. De organiserar sig, delar erfarenheter och kräver att inte avfärdas som hysteriska våp av sjukvården. Att vi över huvud taget kan ta del av deras berättelser är ett tecken på tillfrisknande i något som varit väldigt sjukt, väldigt länge.

+ Facebook-grupperna ”Födelsevrålet” och ”Våga vägra förlossningsskador”, med flera, samlar tusentals människor. Ni är guld värda!

– Vårdförbundets tidning Vårdfokus skrev i juni 2016 att bara två svenska barnmorskeutbildningar praktiskt prövar studenterna i att reparera bristningar. Enligt Barnmorskeförbundets hemsida finns det 13 utbildningar.

LÄS MER: Rannveig, 33: Därför åt jag min moderkaka

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset