Någonstans mellan Stockholm och Göteborg, förmodligen i Skövde, var det någon som gick på tåget, tog min väska och gick av igen, skriver Agnes Arpi.
Någonstans mellan Stockholm och Göteborg, förmodligen i Skövde, var det någon som gick på tåget, tog min väska och gick av igen, skriver Agnes Arpi.

Jag tycker att det är en rimlig sak att ställa resväskor i väskhyllan bredvid toaletten på tåget, utan att vakta på dem. Eller det tyckte jag i alla fall, fram tills nyligen, skriver Agnes Arpi.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Sverige är ett land som präglas av att människor litar på varandra. Den mellanmänskliga tilliten här är bland den högsta i världen, med nästan 80 procent som anser att man i allmänhet kan lita på andra människor. I en del grupper är tilliten lägre än hos andra, men själv tillhör jag förmodligen genomsnittet.
Därför tycker jag att det är en rimlig sak att ställa resväskor i väskhyllan bredvid toaletten på tåget, utan att vakta på dem. Eller det tyckte jag i alla fall, fram tills nyligen. Någonstans mellan Stockholm och Göteborg, förmodligen i Skövde, var det nämligen någon som gick på tåget, tog min väska och gick av igen. Alternativt är en av de andra resenärerna den skyldige. Väskan har hur som helst inte lämnats in någonstans. Tjuvens kap bestod av två klänningar, ett skoputsningskit, magnesiumkapslar och – sist, men inte minst – min morgonrock. Grejer som omöjligen kan ha något större värde för någon förutom mig. Och jag älskade verkligen den där morgonrocken. Den var både snygg och väldigt mjuk.

LÄS MER: Agnes Arpi: Mediebranschen rymmer en egen sorts vidrighet
När jag upptäckte att väskan var borta förvandlades jag därför till Karl-Bertil Jonssons far, varuhusdirektör Tyko Jonsson, och vrålade ut över kupén: ”Men det var ju MIN morgonrock!”.
Tågvärden sa att det här är sådant som aldrig händer. Google höll inte med.

LÄS MER: Agnes Arpi: Det här är vad jag tänker på när Göteborg känns jobbigt
Det är förstås lätt att skoja om nervösa människor som håller hårt i väskan, eller förfasa sig över misstänkliggörande utrop som manar till försiktighet med bagaget. Men nu har min mellanmänskliga tillit minskat med säkert tio procentenheter, och det är knappast de oroligas fel. Snarare börjar jag tänka att de bara är rationella. Hädanefter kommer jag att stå och blänga på väskan vid Skövde varje tågresa för resten av mitt liv, eller baxa upp den på den smala hatthyllan med risk för medpassagerares hälsa.
En del människor, gissningsvis sådana med sämre tillit, kan tycka att det är bra naivt att ställa sina väskor på avsedd plats och lita på att de står kvar där när man ska gå av igen. Det är en naivitet som jag gärna hade behållit. Och till tjuven har jag bara en sak att säga: Njut av morgonrocken, din usling. Den är bäst.

Plus: Polisen. Den vänliga människan hos Polisen som tog emot anmälan och frågade om jag ville ha kontakt med brottsofferstödjande verksamhet.

Minus: Lögn. Jag sa nej, för jag tänkte på alla andra brottsoffer. Men jag kände ja. Det var ju MIN morgonrock.

Agnes Arpi

LÄS MER: Agnes Arpi: Jag minns alla mina taxichaufförer och hur de pratade med mig

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset
Mer om stöld SJ