"Den gamle vännen har tydligen blivit en Ove Sundberg på senare år. Hon är inte fattig, långt ifrån. För de är ju sällan det. De snikna jävlarna", skriver Cissi Wallin.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

”Tack för trevlig lunch! Swishar du mig 118 kronor”. Jag stirrar på sms:et. Den gamle vännen har tydligen blivit en Ove Sundberg på senare år. Hon är inte fattig, långt ifrån. För de är ju sällan det. De snikna jävlarna. Som inte bara kan vila i att det garanterat kommer jämna ut sig. Som tvärtom behandlar sina närstående som förrymda ekobrottslingar. Vi har alla minst en i vår närhet. Hen som alltid ”glömmer” att bjuda igen. Hen som alltid ska på toa när notan ska delas. Hen som vill samåka i taxin som någon annan pröjsar. Hen som aldrig har pengar när det vankas gemensamma aktiviteter men lägger upp bild på en nyköpt statuspryl dan därpå. Jag swishar henne, snålapan som trots allt erbjöd sig att ”ta lunchen”, 120 spänn. Två kronor i ränta, utifall att.

När vi var i New York skämtade våra inhemska kompisar om ”cheapass Swedes” som prompt skulle ta fram mobilerna med ficklampfunktionen på varje gång notan kom på bordet. Dela rakt av på fyra? Glöm det! Här ska räknas exakt. Och så sitter man där intill annars fullt vettiga landsmän som jobbar febrilt i kalkylator-appen för att verkligen säkerställa vem som är skyldig vad, och man skäms. Någons burgare kostade ju 3 dollar mer än någon annans! Det ska dras av. Och Kalle drack ju en öl innan maten! Noterar! Då ska alltså Lisbeth och Åke lägga 54 dollar, Kalle 28 och man själv 31. Rätt ska vara rätt!

LÄS MER: Agnes Arpi: ”Vänskap lika komplicerat som kärleksrelationer”

Men är rätt verkligen en nitisk besatthet vid exakta belopp, att aldrig kunna bjuda till? Att inte ens kunna kosta på sitt välbärgade arsle det? När jag var liten hade en gubbe som gick under namnet ”snål-Ture” macken vid vägen. Saknade man 50 öre till godispåsen skrev han ner det, i värsta fall tvingade han en att cykla hem för att hämta den sista pengen. Så där höll gubbfan på, ett totalt orimligt bemötande gentemot sina trogna stammisar. Men vart annars skulle vi cykla och köpa vårt godis?

En polsk släkting som bor i Spanien jobbar som hushållerska i en svinrik familj. De betalar henne 5 euro i timman. Och hon får ta med sitt eget dricksvatten. Det är så att man vill förinta stora delar av mänskligheten. I alla fall låsa in dessa i valfritt grottsystem och plombera.

Och min polska morsa grät när jag som barn kom hem från mina svenska klasskompisar, på tom mage. De där medelklassfamiljerna hade nämligen tyckt det varit en rimlig idé att skicka upp barnens kompis på deras rum medan familjen åt middag. Och där satt man med kurrande bukparti och funderade på om det gick att äta lite av pulvret de gav till sin vandrande pinne Gunnar.

Min vän Carro bodde några dagar hos sin kompis Kim. Kim var snäll och erbjöd plats på soffan medan Carro gick på några anställningsintervjuer i stan. Några dagar senare kom räkningen. Kim hade på fullaste allvar räknat ut hur mycket el, tvål och toapapper Carro hade förbrukat på 72 timmar. Summan landade på 170 kronor. ”Tack för några roliga dagar! Du kan väl swisha mig!”.

Jag och Carro jobbar på en app. Den ska göra så man kan skicka över vägglöss och herpes till väl valda snåltokar.

 

+ Bjussighet behöver inte bara handla om cash. Fråga hur någon mår och var beredd att lyssna på svaret! Pröva!

– Ditt och mitt-tänk in i absurdum. Nä jag tänker sno av din svartpeppar på kontoret…

LÄS MER: Psykologen: Så gör du slut med en vän

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset
Mer om ekonomi