"Efter långa vägar med skogar och annat som varit i vägen så ser jag äntligen allt så tydligt. Hela vägen till andra sidan", skriver Metros kolumnist Evyn Redar.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Jag tittar ut över träden som åker förbi. Snabbt åker de. Tittar man riktigt noga så kan man skymta havet där bakom också. Eller ett hav är det ju inte. Men jag låtsas gärna som det. Från min plats där jag sitter så låtsas jag som att det är ett stort hav som gömmer sig och snart kommer träden ha åkt förbi och då kommer jag få se allting mycket tydligare.

Solen har precis börjat gå ner och ljuset den lämnar efter sig är obeskrivligt. Jag blundar en kort stund. När jag öppnar ögonen igen är träden fortfarande kvar. En snabb blick mot GPS:en. Snart Evyn, snart. Egentligen är det ju vi som åker men det känns inte som det. Just i det här långa ögonblicket känns det som om jag står helt stilla och bara tittar. Allt annat bara susar förbi mig och jag hinner inte fokusera på ett endaste träd innan nästa också åkt förbi. Men det spelar ingen roll om jag inte hinner förstå vad som kommer och går, så länge jag får se mitt hav. Mitt påhittade hav.

LÄS MER: Vi måste få de unga att förstå hur viktiga de är

Bredvid mig har jag en av Sveriges största sjöar men jag låtsas att det är ett hav på grund av känslorna det ger en. Att inte behöva se slutet men ändå se klart. Inget annat förutom vatten nuddar din blick. Du kan undra vad som händer på andra sidan men du kommer aldrig veta. Finns det ens en andra sida?

Vättern sträcker sig längst E4:an. Eller så är det E4:an som sträcker sig längst Vättern. En av Sveriges vackraste bilvägar hade min kompis sagt till mig några dagar innan. Och vackert var det. Vi hade precis åkt förbi Ödeshög när jag plötsligt zonade ut från samtalet som hölls i bilen. Utan att ursäkta mig satte jag på mig mina hörlurar och vände blicken utåt. En utsiktsnarkoman brukade mina vänner kalla mig på skämt och det var sant.

LÄS MER: Jag är psykologstudent och hjälplös inför min killes depression

Vissa kvällar åker vi på miniturné i Västerort enbart för att besöka så många utsiktsplatser som möjligt. Alla mina mest känslostarka minnen från vuxen ålder har på något sätt varit kopplade till utsiktsplatser. Det är något som händer med mig när jag får blicka ut över något. När jag får känna mig liten men samtidigt närvarande. Jag är här, jag finns här och jag kommer fortsätta vara här. Men jag är också bara en liten del av något så mycket större än mig. Det ger mig perspektiv och det ger mig en chans att andas ut, tänka om och kanske ta mig till andra sidan.

Efter ett tag börjar träden sakta att glesna och där till höger om mig glänser vattnet. Jag andas ut och jag njuter. Av känslan men också av lugnet. Efter långa vägar med skogar och annat som varit i vägen så ser jag äntligen allt så tydligt. Hela vägen till andra sidan. Jag vet att det bara är kortvarigt. Vägen pekar neråt och snart kommer min överblick ta slut. Snart kommer träden att börja skymma bakgrunden igen och så kommer det alltid att vara. Andra sidan är bara andra sidan så länge du inte är där.

+ ”Dröm vidare” som hade premiär i helgen. Se den!
– Att våren tvekar! Jalla kom!

LÄS MER: Det här är vad svensk film kan lära av ”Moonlight”

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset