HUVUDROLL. Det sägs att rollerna tar slut för kvinnor som passerat 40. Det gäller inte för Angela Kovács. Hon gör sin första huvudroll på film efter att ”bästföredatumet” gått ut. Hon är en rutinerad doldis med lång teatererfarenhet. Hon har också skymtat förbi bakom flera av våra kända svenska film- och tv-poliser: Kurt Wallander, Martin Beck och Erik Winter. Nu gör Angela själv rollen som kriminalinspektör när sex av Helene Turstens böcker om Irene Huss ska bli film.

Om två veckor börjar inspelningarna i Göteborg som är baserade på succéromanerna ”Tatuerad torso”, ”Den krossade tanghästen”, ”Glasdjävulen”, ”Guldkalven” och ”Elddansen”. Den första får biopremiär i höst, de andra görs direkt för tv och dvd.

Producenterna såg dig i tv-serien ”Belinder Auktioner” och ville ha dig eftersom de tyckte att du påminde om Irene Huss. Hur mycket Irene Huss är du egentligen?
– Precis som hon har jag två barn, bor i radhus och har en man som är några år äldre. Sedan är hon mitt i livet, och precis där befinner jag mig själv.

Din rollfigur är tidigare Europamästare i jujutsu. Du tränar själv inför rollen.
– Ja, vi skrev kontrakt för filmserien i juni. Två dagar senare började jag träna. Det är fasansfullt kul. För två veckor sedan nådde jag första nivån och tog gult bälte. Målet är att ta svart bälte innan jag fyller 50.

Har du förberett dig lika mycket tidigare?
– Aldrig någonsin. ”Kan du inte bara lära dig några grepp?” frågade någon. Men det går liksom inte om man är som jag. Jag ser det här också som världens chans. Jag har aldrig haft tid att gå och träna tidigare, har alltid prioriterat annat. Det är alltid något som ska tvättas eller städas.

Tur att du inte ska spela seriemördare.
– Då hade jag nog inte behövt gå hela vägen, haha. Man måste lämna saker till fantasin också. Men det värsta som kan ske för en skådespelare är när man blir för privat. Jag vill vara i karaktären, göra det hon ska göra, tänka hennes tankar, utföra hennes handlingar och lämna mig själv därhän. Därför är det så kul med förberedelsearbete. Det är en väg till att passa in i rollkaraktären.


Du är okänd för de flesta, fastän du har spelat allt från privatteaterfars till Norén, och dessutom regisserats av Ingmar Bergman på Dramaten.
– Och ändå är det ingen jävel som vet vem jag är, haha. När jag gick på scenskolan pratade vi om vilka mål vi hade. ”Jag vill ha jobb hela tiden och jobba med de bästa regissörerna, men ingen ska känna igen mig när jag går på gatan.” Och så har det blivit.


Vad har du för förväntningar?
– Jag försöker leva livet utan sådana. Men jag har länge gjort sådana här ”gubbe in/gubbe ut”-roller, där man bara är med någon dag. Alla andra har jobbat ihop i flera veckor, själv vet man knappt hur regissören ser ut, och så ska man vara briljant på en eftermiddag. Det kan vara så jävla stressande. Som att komma in i en Brahmskonsert och spela fiol utan att få höra vad som spelats innan och efter. Nu får jag äntligen se helheten och kan göra en båge, en roll som jag kan utveckla till en människa av kött och blod, och som man ska kunna tro på.


Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset