Angeredsgymnasiet förlorade 15 elever efter diskoteksbranden.
Angeredsgymnasiet förlorade 15 elever efter diskoteksbranden.

Klockan 23.42 torsdagen den 29 oktober 1998 ringer en dj SOS Alarm. Skrik hörs i bakgrunden. Något om ”Backateatern” och ”Makedoniska föreningen” kommer fram i bruset. Klockan 02.02 den 30 oktober var branden släckt och Göteborg hade förändrats för alltid.

Det är 20 år sedan nu, men den där melankoliska stämningen infinner sig alltid i Göteborg under årsdagen.

Det var höstlov. Festen på Hisingen skulle vara årets händelse. Ungdomar från hela Göteborg samlades för att dansa, umgås och bara ha kul. 63 av personerna som åkte till Makedoniska föreningen på Hisingen den där kyliga höstkvällen kom aldrig tillbaka.

Angeredsgymnasiet drabbas hårt

Angeredsgymnasiets personal samlades tidigt på fredagsmorgonen. Rektorn kom ut från sitt rum och frågade vilka som var beredda att jobba under helgen. Händerna flög upp i luften och det formades snabbt en krisgrupp.

På Angeredsgymansiet hölls det en minnesstund under fredagen. Foto: Patrick Gladh.

Lars ”Lasse-kurator” Johansson var kurator på Angeredsgymnasiet.

– Rektorn ringde mig på morgonen och berättade kortfattat vad man visste då. Han frågade om jag trodde att vi var drabbade på skolan och det kunde jag säga direkt att vi var. Jag hade ju hört under veckan före lovet att de planerade att ha en fest och att många skulle gå. Det blev kaos i huvudet. Nästa tanke var att jag måste till skolan och ta tag i detta, säger han.

Man hörde folk skrika och gråta i korridorerna

Lärarna började ringa runt till sina klasser för att se vilka elever som hade varit inblandade.

– Min klass var intakt, men en kille hade varit där. Han visste inte hur han hade tagit sig ut, men han stod nedanför ett fönster och tog emot de som hoppade ut därifrån. Han sa att det kändes som att de vägde tre ton när de kom ner, säger Kenneth ”Kexan” Eriksson som då var studiehandledare för en naturvetartvåa.

Skolan kändes så kall. Inte kallt som i kylan, utan stämningen, atmosfären

Snart klarnade bilden av att Angeredsgymnasiet var hårt drabbat. Hundratals elever sörjde, 66 av eleverna hade varit på festen och 23 elever var allvarligt skadade, varav några låg i koma. När eleverna kom tillbaka på måndagen den 2 november skulle 15 av bänkarna stå tomma.

– Skolan kändes så kall. Inte kallt som i kylan, utan stämningen, atmosfären. Det var så vansinnigt dystert och ledsamt. Så mycket sorg. Från att vara en färggrann skola som Angered var på den tiden till att bli så grå och kall. Den känslan satt i ett tag, säger Patricija Tolic som då gick första året på Angeredsgymnasiet.

LÄS MER: De jobbade under diskoteksbranden: ”Det förändrade hela mitt liv”

Klassföreståndarna tog emot sina elever ute i den stora entréhallen. Personalen hade tänt ljus i klassrummen.

– Det var jättetungt att komma tillbaka till skolan. Många dök inte ens upp. Vi hade inga riktiga lektioner. Man hörde folk skrika och gråta i korridorerna, man grät ju själv, säger Nour Hilou som också gick sitt första år på Angeredsgymnasiet när branden inträffade.

Nour Hilou gick sitt första år på Angeredsgymnasiet när den fruktansvärda branden inträffade. Foto: Privat.

Den dagen hade skolan inga vanliga lektioner, utan bara klassråd och minnesstunder.

– Jag hade förberett med lite musik. Bland annat så spelade vi ”The show must go on” med Queen. När den började gå i högtalarna så började tårarna välla fram bland eleverna, berättar studievägledaren Kenneth som också var musiklärare.

Satte in extra kuratorer och psykologer

Lars ”Lasse-kurator” Johansson hade sitt kontor i entréhallen. Tillsammans med elevvårdsteamet jobbade han sent in på kvällarna och fanns hela tiden till hands för att trösta. Utanför hans rum fanns en minnesvägg där alla som ville kunde skriva hälsningar till döda, skadade och sörjande. Väggen fylldes snabbt. På en av lapparna hade en tjej skrivit ”Nu får du banne mig bli min skyddsängel!” till någon hon hade förlorat.

– Vi var oroliga att situationen skulle bli omöjlig att handskas med, man hade kunnat vänta sig psykoser och liknande. Men så blev det inte därför att ungdomarna tog hand om varandra på ett väldigt fint sätt, även elever som kanske aldrig annars umgicks. Hade vi inte haft en stark gemenskap bland elever och mellan elever och personal när detta hände så hade vi haft mycket svårare att kunna bemästra situationen som uppstod. Det vilade på att vi hade arbetat under många år med att hela tiden stärka gemenskapen på olika sätt, säger han.

Lars ”Lasse-kurator” Johansson jobbade som kurator på Angeredsgymnasiet 1998. Foto: Privat.

Sorgearbetet pågick under en lång tid, men personalen såg till att alltid finnas där.

– Det var ju ingenting som gick över på en vecka, utan det höll ju på i över ett år. Men vi fick mycket hjälp. Så fort man behövde någon att prata med så var det någon som ställde upp, säger eleven Nour.

Även de vuxna på skolan blev drabbade på olika sätt.

– Av de avlidna eleverna så var det fyra, fem stycken som jag hade haft personlig kontakt med på olika sätt. Jag bär med mig det i mitt inre hela tiden. Jag mötte många oerhört tragiska öden av död, stark sorg och traumatisering. Det finns vissa sådana öden som jag inte kan prata om utan att börja gråta, berättar Lars.

Flera skolor runt om i Göteborg miste elever. Foto: Simon Krona.

I skolan var tiden efter branden tuff. För att hantera alla känslor satte ledningen även in extra kuratorer och psykologer för att hantera krisen. En av dem var psykologen Iraj Parsifar.

– Det var det tyngsta som jag har gjort i min karriär. Det var så omfattande, ofattbart och enormt. Jag berördes på ett annat sätt eftersom jag själv hade barn i den åldern. Allt var oförutsägbart, man har inte lärt sig i skolböckerna hur man ska göra när detta händer. Men jag vet inte om vi hade kunnat göra på något annat sätt. Vad man än gör så räcker man inte till. När detta hände så väckte det en massa andra obearbetade trauman och sorger hos eleverna vilket påverkade deras utveckling väldigt individuellt.

Flera begravningar om dagen

Redan 4 november hölls första begravningen. Ibland var det flera stycken samma dag.

– Jag gick inte på någon begravning. Det var för tungt, jag klarade inte av det. Jag hade aldrig varit på en innan, så jag visste inte hur jag skulle bete mig. Jag klarade inte av det, så jag valde att inte gå, säger Nour.

LÄS MER: Diskoteksbranden 20 år: Brev till min älskade Norden

Kenneth Eriksson var en av de som gick på begravningarna.

– Jag var på två, tre begravningar per dag. Det var existentiellt. Det var inte att jag grät, men jag var där och kände omsorg och tog hand om eleverna, berättar Kenneth. Folk säger att människor ser gamla ut när de råkar ut för sorg, jag vet inte. Det var mer markerade drag hos allihop.

Kenneth ”Kexan” minns den svåra tiden efter branden. Foto: Privat.

Rykten om rasistiska motiv spreds fort

Samtidigt fick lärare och personal jobba hårt för att motarbeta ett rykte som handlade om att dådet på Backaplan skulle ha rasistiska motiv. Lars Johansson berättar att det spreds flygblad på spårvagnarna där det stod ungefär: ”Nästa gång tar vi hundra till.”.

– Det infekterade lite för alla. Just misstänksamheten. Eleverna reagerade olika men en del kände misstänksamhet mot samhället, en bitterhet och polaritet, säger psykologen Iraj.

Skolan hanterade situationen genom att varje dag dela ut informationsblad till alla elever och lärare om vad de verkligen visste.

De flesta kunde inte förlåta dem så lätt

– Tät information till personal och drabbade i en sådan här situation är oerhört centralt. Vi ordnade ett särskilt rum där vi kunde diskutera ”vad vet vi, vad vet vi inte” och inte bara gå på rykten. Så att diskussionerna inte hamnade på lektionerna, utan vid sidan av. Dessutom var det många andra elever som var oroliga för att ryktena skapade upprorsstämning. De vädjade om att jag skulle prata med vissa och dämpa stämningen, vilket jag också gjorde, säger Lars.

Inne i minneslokalen på Backaplan finns namnen på de som dog skrivna på en vägg. Foto: Simon Krona.

I samband med att fyra killar greps för dådet försvann ryktesspridningen.

– Några elever sa ”det kunde ha varit jag”, eller att de inte trodde att killarna hade velat att det gick så illa. Men det var blandat. Vissa var jätteförbannade på dem. Om de hade träffat dem hade vad som helst skulle kunna hända. De flesta kunde inte förlåta dem så lätt, berättar Iraj.

Eleverna stöttade varandra

Efter ungefär tio dagar kom brytpunkten när skolan fick återgå till ordinarie verksamhet. Den första tiden hade det varit okej att eleverna gick på begravningar eller hälsade på kompisar på sjukhus. Men nu ansåg skolan att det var viktigt för även de drabbade att ha något fast att hålla sig till. Och det var inte förrän den vanliga undervisningen kom igång igen som Patricija kunde greppa vad det var som hade hänt.

Det var så mycket kärlek mellan eleverna

– Det var då man insåg att vissa människor saknades. Man insåg att man aldrig kommer se dem igen och då blev det på riktigt. Det tog lång tid för alla att förstå. Men när undervisningen kom igång, då började man se att när folk kom tillbaka, så gjorde några inte det. De fanns inte mer. Den stolen kommer vara tom. Det var lite surrealistiskt, säger Patricija.

Trots den enorma sorgen på skolan lyckades eleverna stötta varandra.

– Det hade väldigt stor betydelse att de fick gå igenom sorgen tillsammans. Det var accepterat att vara ledsen, gråta och kramas. Det var så mycket kärlek mellan eleverna. Sorgen band samman människorna på ett väldigt starkt sätt, säger psykologen Iraj.

Lokalen där flera elever från bland annat Angeredsgymansiet omkom är i dag en minnesplats. Foto: Simon Krona.

Första åren högtidlighöll skolan årsdagarna

Sorgen hängde över Angeredsgymnasiet under en lång tid. Året därpå fanns de omkomna elevernas namn kvar i de nya skolkatalogerna bredvid alla andras, men personerna fanns inte med på bilderna.

– Vi hade en fin minnesstund på ettårsdagen. Då tror jag att folk började sörja på ett annat sätt. Det kändes som att alla grät tillsammans. Det blev familjärt och fint. Vi stöttade varandra. Det blev en gemenskap. Vi alla fanns där för varandra oavsett om vi kände varandra eller inte, säger Patricija.

Branden var närvarande i fem, sex år

Det var inte förrän Nour och Patricija gick sista året på gymnasiet som det kändes som att saker och ting hade börjat gå tillbaka till det normala.

– Det är väl så när något traumatiskt händer att det blir någon slags gemenskap i början. Sen går det tillbaka till hur det alltid varit. Alla skolor har ju sina klickar med folk men det kändes som att gränserna suddades ut lite på Angeredsgymnasiet, säger Patricija.

LÄS MER: Diskoteksbranden 20 år: Brev till min älskade systerdotter

De första åren högtidlighöll skolan tragedin vid varje årsdag. Då var det många som besökte den minnesträdgård som upprättades för att hedra de döda efter förslag från eleverna. De kommande åren var det totalt 124 ungdomar som varit med om branden på plats, som kom att bli elever på Angeredsgymnasiet. Brandkatastrofen fortsatte att vara ett stort arbete under flera år.

– Det kom elever genom åren som hade gått i åttan eller nian då och varit på festen. De hade personlig erfarenhet av branden och nu kom de till oss. Och det var elever som var småsyskon till de som varit med eller som hade dött. Vi fick hela spektrat genom de närmaste åren. Branden var närvarande i fem, sex år, säger Kenneth.

Tjugo år senare

De som var elever på Angeredsgymnasiet 1998 är i dag vuxna. Några har barn och vissa har flyttat ifrån Göteborg. Men när årsdagen närmar sig, så kommer känslorna tillbaka.

– Man tänker på det hela tiden. Det är helt otroligt att det gått 20 år. Jag gillar inte Halloween-tider. Det påminner om hemska grejer, säger Nour.

Tiden läker inte alla sår, men den gör det lättare att leva med dem. I dag kan Patricija tänka tillbaka på tiden med sina klasskompisar som ett fint minne.

– Jag kan nästan tycka att jag kom ut starkare snarare än svagare. Just att man gick ihop och fanns där för varandra. Det var fruktansvärt tragiskt, men jag minns det med styrka, säger Patricija.

Många har lämnat hälsningar till de som dog i branden i minneslokalen på Hisingen. Foto: Simon Krona.

Lars Johanson slutade arbeta på Angeredsgymnasiet 2003. Han menar att trots att det är jobbigt att tänka på vissa av minnena så har det också gjort honom starkare. I samband med tsunamikatastrofen 2004 var han nationell samordnare för skolor som hade elever som hade drabbats.

– Jag har försökt bidra på mitt sätt och dela med mig av den kunskapen som jag har fått genom det här arbetet.

Han samtalar fortfarande med några av eleverna i samband med årsdagarna

– Det dyker upp nya tankar varje år. Jag är själv på minnesplatsen en till två gånger per år för att tänka och reflektera över vad som hände. De jag har kontakt med har det gått bra för i livet. Det har det tyvärr inte gjort för alla.

Jag har blivit mer ödmjuk inför livet

Kenneth jobbar kvar på Angeredsgymnasiet som svensk-, engelsk- och musiklärare.

– Jag känner framför allt en stor stolthet över hur vi klarade det på skolan. Hela Sverige har ju lärt sig sörja med allt som hänt. Estonia, tsunamin och det här. På något sätt har man mognat i traumahantering. Man bli tryggare inför när katastrofen kommer. Man har ett slags lugn i stormen, va.

LÄS MER: Diskoteksbranden 20 år: Brev till mina älskade vänner

Iraj, som var ansvarig för psykologbehandling av omkring 250 av de drabbade ungdomarna, behandlade under de kommande 10 åren själv över 100 patienter som var påverkade av branden.

– Jag har blivit mer ödmjuk inför livet. Ingenting är förutsägbart, allt kan hända när som helst. Det gör att jag värdesätter livet mer. Det var en stark och fin känsla när jag fick se att de jag behandlat växte upp. Senast för två månader sedan var det en av de sista patienterna jag behandlade som hörde av sig. Han berättade att han studerar till psykoterapeut. Det kändes jättebra!

 

Fakta: Diskoteksbranden

Natten mellan den 29:e och 30:e oktober 1998 bryter en brand ut i Makedoniska föreningen på Hisingen i Göteborg.

I lokalen pågår en stor fest med runt 400 ungdomar. Enligt förundersökningen nekades några personer gratis inträde till festen. Som hämnd anlägger de då en mindre brand i möblerna som ställts undan i utrymningstrappan. Totalt mister 63 ungdomar livet den natten och över 200 personer skadas.

Den 3 januari grips tre unga killar, misstänkta för att ha utfört dådet. Drygt en månad senare grips även en fjärde person. I juni 2000 döms samtliga för grov mordbrand. Tre fick fängelse i sju till åtta år. En dömdes till sluten ungdomsvård i tre år.


Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset