Jan Stålhem och Anita Gustafsson är ense om att Jan inte fick någon särskild hjälp som anhörig till Anita när hon drabbades av bröstcancer.  
Jan Stålhem och Anita Gustafsson är ense om att Jan inte fick någon särskild hjälp som anhörig till Anita när hon drabbades av bröstcancer.  

Båda gångerna bröstcancern slagit till har Jan stått vid Anitas sida

ROSA BANDET. En blir sjuk. Båda drabbas. Att vara anhörig till någon med bröstcancer innebär att stötta, trösta och lugna, att vara där för båda. Anita Gustafsson och Jan Stålhem hade varit tillsammans i sju år innan det första cancerbeskedet kom. Det var sex år sedan. I mars fick de veta att cancern kommit tillbaka.
– Jag tyckte: ”Fasen, nu kommer det igen”. När man får ett cancerbesked känner man att det är för jävligt, men samtidigt har jag känt att man har kommit ganska långt med bröstcancer. Men när det kom tillbaka började man fundera, säger Jan.
Anita opererades för bröstcancer för andra gången i sitt liv i april. Första gången tog de en bit av bröstet, men en likadan tumör kom tillbaka, i samma bröst. Denna gång tog de bort hela bröstet och hon väntar fortfarande på rekonstruktion. Nu är hon i slutet av sin cellgiftsbehandling.
•• Litade du blint på att Jan skulle vara där hela tiden?
– Ja, det gjorde jag ju. De första dagarna, när jag fick beskedet första gången, vågade jag inte sova ensam, jag trodde att jag kunde dö när som helst. Då befann jag mig i chock. Janne fick knappt gå utanför dörren, jag kunde inte vara ensam i sovrummet.
Andra gången har det varit lättare, ”mer rutin”, som Jan säger. Liksom Anita litade på att han skulle vara där litade han själv på att han skulle vara där. Men från sjukhuset fick han inte mycket uppmärksamhet.
•• Vad fick du för stöd och information?
– Ingenting från sjukhuset. Jag tror att de är duktiga, men det är lite fabriksbetonat. ”Här kommer ett cancerfall, och nu behandlar vi det”, ungefär. Det verkar inte finnas några rutiner för hur man möter anhöriga, säger Jan.
– Nej, de har inte sagt något speciellt till dig, säger Anita.
•• Kan man känna skam för att man tänker på sig själv som anhörig?
– Det är Anita som har drabbats av det här, och då blir det naturligt att man försöker stötta henne. Det är ju för Anitas skull man har mått dåligt, men jag kan tänka mig att det finns anhöriga som tycker att allt är väldigt jobbigt men att de inte kan ventilera det. Det finns inte utrymme för att prata om sig själv.
•• Anita, tänkte du på hur Jan kände inför allt?
– Man är så upptagen med sitt att det hade man inte ork med, det gällde bara att hålla näsan ovanför vattenytan.
När Anita fick bröstcancer första gången, för sex år sedan, fick hon starkare behandling än i år. Allt hennes hår föll av.
– När man tittar sig i spegeln och har stora kala fläckar i huvudet och resten hänger i tussar. Då känner man sig sjuk.
•• Hur kändes det inför Janne?
– Den här gången var jag van. Men det var värre förra gången. Då fick jag starkare behandlingar och tappade allt hår. Jag stod i badrummet och allt föll av tills jag blev kal. Det var kränkande, jag kände: ”Så här såg jag inte ut när vi träffades”. Lite fåfäng är man som människa.
– Jag tror att du förstorar det där. Jag tyckte du var fin utan hår! Det var inget konstigt med att du tappade allt hår, tycker jag. Och likadant med bröstet som du var så orolig över. Men det sa jag ju att det bryr jag mig inte om, säger Jan.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset