Knarkandet är nästan ett tecken på att man är humanist, skriver Anna Björklund.
Knarkandet är nästan ett tecken på att man är humanist, skriver Anna Björklund.

Alla mina vänner vet så många andra respekterade människor som knarkar så att deras eget bruk känns ganska okej, skriver Anna Björklund.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Alla mina vänner knarkar. Jag vet inte riktigt hur det blev så. Jag hade högutbildade kompisar som självklart inte rört en drog före sin 30-årsdag, men nu knarkar även de. Unga och gamla, fattiga och rika. Killar köper droger, tjejer får dem oftast av bekanta eller av sina läkare. Men alla får tag i dem på något sätt. Kokain har blivit så lätt att hitta att varenda småskolelärare som vill ha en speciell kväll kan snubbla över dem och få känna sig som Lou Reed tills på söndag i alla fall.

Lågpresterande använder knarket som en del av sin outsideridentitet. De framgångsrika har sitt knark som tecken till sin särskilda begåvningsprofil eller oerhörda arbetsbelastning. Men alla har något.

Knarkandet är snarare ett bevis på att man är en livsbejakande person med härliga liberala värderingar.

Jag knarkar inte, för jag är förälder. Men föräldrar knarkar också så klart, även om det är vid särskilda tillfällen, bara på svensexor eller bara varannan vecka.

Vissa försöker sluta knarka. Någon jag känner har anmält sig själv och är under arbetsgivarens rehabiliteringsansvar. En och annan går till och med ett tolvstegsprogram och tvingas finna Gud, precis som på film.

Men för det mesta verkar knarket flöda ganska fritt från stigma. Alla mina vänner vet så många andra respekterade människor som knarkar så att deras eget bruk känns ganska okej. Alla på tv knarkar ju, varför skulle inte de. Knarkandet är snarare ett bevis på att man är en livsbejakande person med härliga liberala värderingar. Att man inte dömer någon, att man inte har ett oskönt kontrollbehov eller att man inte är rädd att visa sig svag, mänsklig. Knarkandet är nästan ett tecken på att man är humanist.

LÄS MER: Emilie Ebbis Roslund: Jag skammades till att sluta äta kött

Det är trendigt att vanka av och an med ett dåligt mående som man inte kan berätta för mamma om, att bygga en självbild som handlar om ångest, sömnlöshet och konstiga läkarbesök som inte har med sjukdomar att göra. Det känns snyggt amerikanskt, som i en dyr HBO-serie.

Jag vet inte vad som kom först, efterfrågan eller det plötsliga enorma utbudet på droger i Sverige. Men någon finns det som blir glad av att här är en generation som inte tycker de har tillräckligt mycket att förlora. Någon vars verksamhet blir mer lönsam ju mer gränsen mellan bruk och missbruk suddas ut.

Anna Björklund

Plus: Skansens årskort kostar 295 kr nu. Stockholms billigaste gym att knata upp för berget och se sälarna få mat varje dag.
Minus: Johar Bendjellouls sneda hånflin i På spåret. Vem är det han föraktar så mycket?

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset
Mer om knark droger