”Vi är många som känner igen oss i känslan av ofrivillighet ensamhet”, svarar den äldre mannen, skriver Anna Suvanna Davidsson.
”Vi är många som känner igen oss i känslan av ofrivillighet ensamhet”, svarar den äldre mannen, skriver Anna Suvanna Davidsson.

”Hur hinner du med allting? Heltidstjänst, styrkelyft, författande och tre barn?”. Frågan är relevant, befogad och enkel men när jag kommer till insikt om svaret känns det som ett knivhugg, skriver Anna Suvanna Davidsson.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

”Vill du förändra världen?”. Det är tyst runt bordet. Den sprakande brasan harklar sig och skapar en trolsk stämning. Att vilja förändra världen kan liknas vid hybris och jag svarar snabbt: ”Nej, jag vill inte förändra världen.” Ett stenkast ifrån Skarpnäcks T-bana i södra Stockholm ligger Bergholmstorpet. Jag var inbjuden för att läsa högt och samtala om min roman ”En apa i Rågsved”. Med mina trettiosju år var jag yngst i ett sällskap där hårens färgskala skiftade från mer eller mindre grått till vitt.

Inför ett trettiotal ögon faller tårarna och när jag tittar upp ser jag att mina ögon inte är de enda som tårats.

Vad innebär det egentligen att förändra världen? Frågan är komplex och svaret kräver betydligt fler tecken än det antal jag har till förfogande. Att vara människa. Att leva livet utan att orsaka allt för mycket smärta för sin omgivning eller sig själv, det är enligt min uppfattning ett litet steg mot att förändra världen. En enkel strävan. Min debutroman beskriver detaljerat hur livet kan se ut för den som lever i en nedbrytande relation och vad som händer när man tar sig kraft och mod att bryta upp.

LÄS MER: Albin Johnsén: Jag är stolt över ”Din soldat”

”Hur hinner du med allting? Heltidstjänst, styrkelyft, författande och tre barn?”.
Frågan är relevant, befogad och enkel men när jag kommer till insikt om svaret känns det som ett knivhugg. Rakt i hjärtat. Jag hinner, därför att jag är så ensam. Jag hinner därför att jag varannan vecka när mina barn bor hos sin pappa är ofrivilligt ensam. Vad gör en ensam människa mellan klockan 17 och 22? Tittar på tv? Slösurfar på nätet? Tränar? Jag skriver texter och historier. Om människor och deras liv. Mestadels påhittat men oftast med ett stråk av sanning. Insikten om den ofrivilliga ensamheten smärtar. En brännande känsla i bröstet. Tungan hårt tryckt mot gommen. Ett tappert och misslyckat försök att mota gråten i grind. Inför ett trettiotal ögon faller tårarna och när jag tittar upp ser jag att mina ögon inte är de enda som tårats.
”Vi är många som känner igen oss i känslan av ofrivillighet ensamhet”, svarar den äldre mannen. Orden tröstar. Vem som helst kan förändra världen. Att dela ett ögonblick av ensamhet med en främling och att finnas för en annan människa räcker långt.

Anna Suvanna Davidsson

Plus: Kollegorna på Skarpnäcks Folkhögskola, alltid kul på jobbet.
Minus: Tittat färdigt på fängelseserien OZ.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset
Mer om ensamhet