Helt plötsligt satt jag öga mot öga med motståndaren i allt. En som bidragit och möjliggjort skapandet av den Islamiska staten, skriver Annica Ögren.
Helt plötsligt satt jag öga mot öga med motståndaren i allt. En som bidragit och möjliggjort skapandet av den Islamiska staten, skriver Annica Ögren.

Jag hade länge letat efter denna ondskas ansikte, jag undrade hur det såg ut. Nu satt det här framför mig. Det skriver Annica Ögren, reporter på Metro, om sitt möte med en IS-kvinna.

 

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Jag kommer aldrig glömma hennes små knappnålspupiller som stirrade kallt och rakt in i mina. Den flackande blicken eller de smala, dammiga tårna som stack fram ur flip-flopsen under den blåaktiga kaftanen som hon bar. Solen lös in genom fönstret där vi satt i häktet i norra Irak och reflekterade hennes ljusbruna ögon.

Året var 2016 och den då 37-åriga kvinnan som satt framför mig i rummet hade blivit gripen misstänkt för terrorism. För att ha förvarat vapen, tio kilo dynamit och handgranater i sitt hem åt IS.

Hur många liv hade kunnat släckas om de fullföljt sina planer eller om barnen råkat tappa en granat på vägen?

Jag var där med en journalistkollega. Jag bodde på fronten, såg IS-flaggan resas på andra sidan dalen om mornarna, besökte flyktingläger och intervjuade yazidiska familjer som överlevt folkmordet vid Sinjarbergen. Och helt plötsligt satt jag öga mot öga med motståndaren i allt. En som bidragit och möjliggjort skapandet av den Islamiska staten.

Jag kunde inte släppa henne med blicken, minns att det lät som att hon grät men jag kunde inte urskilja några tårar. Jag undrade vad – av allt hon hävde ur sig – som var sant, vad som inte var det. Hade någon tvingat henne till brottet?

Kvinnan skyllde på sin make, men paret hade tidigare varit medlemmar i andra terrororganisationer. De var bevakade sedan länge av kurdiska motsvarigheten till FBI, Asayish.

Hon berättade att hennes man värvat deras fyra barn till IS och tvingat dem att förflytta handgranater, dynamit och annan ammunition som paret förvarade.

Hur kunde de riskera sina egna barns liv genom att lägga vapen i deras händer? Oskyldiga barn. Hennes barn. Hur många liv hade kunnat släckas om de fullföljt sina planer eller om barnen råkat tappa en granat på vägen?

LÄS MER: Emilie Ebbis Roslund: Vi måste bli sämre på att förlåta

Jag hade länge letat efter denna ondskas ansikte, jag undrade hur det såg ut. Nu satt det här framför mig.

Monstret var en tanig fyrabarnsmamma med fejkade tårar. Det var inte alls vad jag hade förväntat mig, eftersom hon kunde ha varit vem som helst. Förutom att hon inte var det.

Det jag frågar mig nu är hur många sådana här berättelser som i dag är på väg till Sverige? Hur vet vi vad som är sant? Vem kan avgöra det? Jag kunde det i alla fall inte.

Annica Ögren, reporter Metro

Plus: Busschaufförer som hälsar god morgon.
Minus: Personer som sprider dålig energi, tål inte!

Kommentera denna artikel

Vad tycker du? Här har du möjlighet att kommentera denna artikel. Vi på Metro vill ha en öppen dialog där de som deltar respekterar varandras åsikter. Alltså förväntar vi oss att du håller en schysst ton. Du kan framföra dina åsikter på ett civiliserat sätt även om du inte håller med om andras. Vi tror på dig!

Här kan du läsa hela vår kommentarspolicy.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset