Är kändisskapet en förutsättning för att vara någon eller är det ett sätt att låta konsumenter definiera ens liv? Hetsen efter uppmärksamhet gör oss maktlösa, skriver Helena Sandklef.

Känd, kändare, kändis. Tidigare var kändisskapet en konsekvens av det du företog dig, nu är det en förutsättning. Denna ständiga jakt på kändisskap, var kommer den ifrån? Försöker vi lämna avtryck, drömmer om evigt liv? Makt? Eller handlar det om att få bästa bordet på restaurangen?

Ur rädslan att vara ingen uppstår en enorm hets efter att bli någon. Att inte bli sedd är att inte synas. Man pratar om en ny ism, rankism, som en förklaring till den diskriminering som faller utanför sexism, rasism, homofobi,   etcetera, men där föremålet likväl är ett offer under rangens ordning och utövarens makt. Enligt Robert W Fuller, begreppets förvaltare, löper det en knivskarp linje mellan ”någon” och ”ingen” och han anser att kändisskapet kan förklaras som en försäkran bort från ”ingen”.

Men är förklaringen så enkel som ett suffix? Genom att förklara kändisskapet som rangens makt så missar vi själva kärnan: Kändisskapet är betraktarens skapelse och makten ligger därmed hos konsumenten. Hos just dem man inte vill riskera att hamna bland. Du blir någon enbart för att de ser dig.
Precis på samma sätt är det konsumenten som upprätthåller kändisskapet. Lika mycket som kändisen åtnjuter privilegier på bekostnad av dem som skapat honom, lika svårt kommer det att vara att leva upp till den norm som skaparna satt. Det finns något kittlande i att dekonstruera myten som man själv skapat, i detta fall myten om kändisar som något omänskligt; Zlatans nyrenoverade villa i Malmö eller Halle Berrys brutna fot på shoppingtur i LA. Och kändisskapets janusansikte blir inte tydligare än att vår mest folkkäre barnprogramledare aldrig har varit mer känd än i det ögonblick han påstods ha snortat kokain.

På många sätt är kändisskapet ett sätt att avsäga sig makten över sitt eget liv.
Aldrig är man så ofri som när man nått just den statusen. Det är en önskan om en autograf, det är antal lösnummer, det är någons beslut om att låta dig gå före i kön som bestämmer vem du är. Till och med i ditt avtryck är du maktlös.

Eller som någon uttryckte det: ”Fame might get you a table in a good restaurant, but it will probably also mean you cannot eat your meal without interruption”. Något som talar för att det inte räcker att bara gilla maten.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset