Jack Werner Kolumner

Att myterna kring HIV lever vidare säger något om vår tid

"Vandringssägner är på sätt och vis en befolknings sätt att berätta om sig själv för sig själv, att illustrera fördomar och ge ordlös fruktan ett namn", skriver Jack Werner i sin sista kolumn för Metro.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Härom veckan upptäckte jag – ännu en gång – att vi inte är så moderna som vi trodde. I Bengt af Klintbergs Den stulna njuren (1994) berättas om en insändare som skickades in till Svenska Dagbladet år 1990. Insändarskribenten beskrev hur en psykolog i dennes närhet varnat för att köpa citrusfrukter i butik, då narkomaner skulle ha börjat sticka in sina sprutor i dem för att sterilisera dem. Narkomanerna bar naturligtvis på sin tids mest fruktade farsot, HIV-smittan, och genom att äta dessa apelsiner och citroner skulle man riskera bli smittad. Redaktören för insändarsidan kände igen historien och skickade den till af Klintberg som i sin bok gav myten titeln ”Nålstick i citroner”.

Det kan i dag vara svårt att föreställa sig omfattningen av skräcken de där åren på 80-talet, när HIV-smittan gick. ”Jag var utomlands några månader i början av 1994 och när jag kom hem så var det tio personer som jag kände som hade dött”, berättade Hans Nilsson i P3 Dokumentär-programmet HIV-skräcken. Smittan kallades ”bögpesten” och i såväl P3 Dokumentär som i filmatiseringen av Jonas Gardells bok Torka aldrig tårar utan handskar har de skildrats för nya generationer: de där åren då bögars kroppar ibland lades i plastsäckar då föräldrar tog avstånd från sina döende barn.

LÄS MER: Jack Werner: Niklas liv förstördes när alla trodde att han var skyldig

I en sådan tid är det inte konstigt att berättelser sprids som skildrar skräcken för sjukdomen. Vandringssägner är på sätt och vis en befolknings sätt att berätta om sig själv för sig själv, att illustrera fördomar och ge ordlös fruktan ett namn. Ett sätt är att paketera rädslan och förvirringen inför HIV i en varning för citrusfrukter. Men i dag? Är inte okunskapen botad av utbildning och fördomarna dödade av verkligheten? Vet inte alla att HIV absolut inte kan smitta genom frukter, att det inte är medicinskt möjligt? Det kanske vissa hade trott men bevisligen har vi inte kommit så långt.

Att myten om HIV-smittade citrusfrukter fortfarande cirkulerar i andra delar av världen vet den som läser Metro, eftersom jag skrev om det här i mars 2015. Vad jag inte visste då var att det, ungefär samtidigt, gick runt en liknande berättelse här i Sverige. På sin blogg publicerade en ung tjej den 25 mars 2015 en text där hon återgav vad hon hört från en kompis: några här i Sverige hade tagit med sig HIV-blod från Thailand (!) och sprutat in i svenska apelsiner, allt för att försöka komma åt någon de hatade. Historien hade skrämt tjejen så till den grad att hon inte vågat äta en blodapelsin. ”Så ser varje apelsin ut typ, tänk om det är hivblod i?”, hade hon sms:at till en kompis.

Historien kräver såväl en mytologisk uppfattning om HIV, som om det var någon sorts gift man kan använda mot sina fiender, som okunskap om hur smittan fungerar. Men den lever fortfarande och det säger något om vår tid. Den är inte så radikalt annorlunda från gångna decennier som vi ibland luras att tro.

+ Källkritikens dag, den 13 mars. Det blir en festival för det kritiska tänkandet. För sanningen är ju att det aldrig har funnits en bättre tid för källkritiken än nu.

– Slutet. Det här blir tyvärr min sista krönika i Metro för den här gången. Tack för allt, världens bästa läsare, och på återhörande någon annanstans!

LÄS MER: Jack Werner: Håll dig undan från innehållet i Metro, Matz Qviberg

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset
Mer om källkritik