ALEXANDRA PASCALIDOU: Livet var lätt denna lördagsmorgon. Omgiven av 27 härliga människor som skulle följa med på min Hälsoresa till Santorini i Grekland. Snart skulle vi stå på huvudet i solnedgången, simma i Egeiska Havet och jag skulle lära ut levnadskonst och fightingfinter. Jag har länge arbetat med olika grupper – för att stärka och befria dem från fördomar och föreställningar om både sig själva och andra. Lik förbannat. Redan på flyget börjar det.

Tanterna bredvid mig talar någon dialekt jag inte kan härleda. De luktar tobaksrök och sprit och klockan är inte ens frukost. Den ena, hon längst in vid fönstret säger satan hela tiden. Jag gör korstecken. När plan lyfter brukar jag bli troende.
Sluta kalla på satan, väser jag till slut.

”Du är inte flygrädd va?” sluddrar hon.
”Det blir ju inte bättre om man super”, svarar jag.  
”Det har hon gjort”, säger hennes kompis.
”Det är uppenbart” svarar jag som om jag vore spritpolis.

Den mest berusade vänder sig till mig och säger om sin väninna: ”Hennes liv är tragiskt.”
Så berättar hon att väninnans son misshandlats till döds. 24 år gammal. Av sin egen kompis. Han hade inte fått den hjälp han behövde och hamnat i missbrukarkretsar. Moderns ögon blir blanka bakom glasögonen. Hon berättar om meningslösa månader efter en förlamande förlust. Sen säger hon att inte heller väninnan haft det lätt. ”Hon har tre barn varav ett har Downs syndrom och autism.”

Det var en förlossningsskada. Sen dess kan hon inte göra något alls själv” förklarar kvinnorna som varit väninnor sen tonåren. När drinkvagnen kommer släpper de varandras händer. Några flaskor gin och en Baileys beställs till omeletten.

De har båda arbetat som undersköterskor hela livet. Den ena inom förlossning och den andra på intensivvården. De har sett sorg och smärta, de har burit och släpat och torkat blod och tårar och sprungit när hjärtlarmet gått mitt i natten och väckt liv i de döda. Trebarnsmamman kan inte ens minnas när hon var sjukskriven senast. De har jobbat natt och dag för en månadslön på ungefär 20 000 kr i handen. Efter 35 års arbete. ”Vi älskar vårt jobb!  Så fort vi vaknar längtar vi till jobbet! Tänk att få rädda människoliv varenda dag” säger de i mun på varandra. De försäkrar att de inte brukar dricka och bete sig så här.

Nu ska de till Naxos på en efterlängtad semester.

När vi landar önskar jag dem kraft att orka kämpa vidare. De ser inte att jag gråter bakom solglasögonen. De vet inte att jag berättar om dem för min grupp. De hör inte när jag tackar dem för en livsläxa. Om vikten av att identifiera intoleransen i oss själva. Att rannsaka reaktionerna. Spritlukt väcker vrede och vanmakt i mig.  Hela min uppväxt försökte jag få pappa att sluta dricka. Men vi får inte låta våra egna emotionella ärr stå i vägen för mötet med andra. Vartenda möte är heligt. Varenda människa är en läromästare som lär oss mer om livet, världen, mänskligheten men mest av allt om oss själva.

Jag skäms för att jag dömde dem. Men innan jag förseglat domen över mina medresenärer så gav jag dem en chans. Det är som jag säger till min dotter: avfärda inte mat innan du smakat. Avfärda inte människor innan du lyssnat. För alla har sin egen kamp och den vet vi ingenting om.

+ Malmö FF till Champions league.

– Malmö FF möter Olympiakos i Champions League. Både borde vinna.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset