När Google, vars vision är att organisera världens information och göra den tillgänglig för alla, oavsett konsekvenserna, etablerar sig i Kina gör de avkall på sina principer då det gäller censur. Kina är en för stor ekonomisk guldkalv för att man ska kunna hålla fingrarna borta ur syltburken, oavsett priset. Microsoft har gjort samma sak genom att censurera användare som via MSN söker på ord som demokrati, mänskliga rättigheter och frihet. Yahoo har gjort det genom att lämna ut uppgifter till kinesiska myndigheter om sina användare.
Om man inom politiken kan göra en ”pudel”, så kan man inom företagsvärlden göra en ”Enron”. Trots visioner, missioner och en vilja att ”göra gott” dras företagsledare in i en värld av vinst och inget annat än vinst och tappar i den karusellen all rim och reson. Efter att ha sett filmen ”The yes men” och filmen om Enron står jag förbluffad inför det faktum att många företag verkar ledas av patologiska, narcissistiska yuppie-män som är så upptagna av sin egen framgång att de blir totalt fartblinda. De tappar verklighetsförankring, empati och förmågan att skilja fel från rätt. Jag menar inte att företag är onda. Storpotätens tid är för länge sedan förbi. Men ibland tappar de huvudet, i jakten på nya marknader.

Vi ser det hända gång på gång. Det finns inga lagar eller regelverk som ger grus i maskineriet och hejdar farten när det går för fort. Förutom de ökade kraven på företagsansvar, så kallad CSR, Corporate Social Responsibility.
Därför förstår jag inte kritiker som avfärdar detta fenomen som ”etikprat” och hävdar i hederlig 1800-talsanda att företagens enda uppgift i samhället är att generera vinst, no matter what. För om 60 av världens 100 största företag är världens största ekonomier, måste de oavsett om de vill det eller ej, inse att de är en stor del av samhället. Deras agerande sätter agendan.
Om vår politiska struktur inte lyckas reglera hur världens företag ska agera och om konsumenterna vänder sig mot företag som inte agerar etiskt, ja, då är det faktiskt upp till företagen att hitta en lösning. Ett eget etiskt system att förhålla sig till. Om de vill behålla sina kunder och sin arbetskraft, vill säga.

Det är inte så märkligt att ung,
begåvad kompetens frågar arbetsgivaren efter företagets vision och värdering. Lägger du 80 timmar i veckan och din själ i ett företag måste det någotsånär stämma överens med vad du själv tycker och tänker. Sälja flest mobiltelefoner i världen räcker inte längre.
Liksom att jag konsumerar varor och tjänster som jag vet har tillverkats korrekt. I jakten på nya marknader är det jag som konsument som avgör om jag stöttar ett företag eller ej.
Så när Google gör avkall på sina principer sprider det sig som en löpeld: företaget var inte så ”bra” som det gav sken av. Och Bill Gates kan fortsätta ”tala fint” via sin Gates Foundation utan att vi riktigt tror honom. Vi användare är besvikna. Något som i ett längre tidsperspektiv än nästa kvartalsrapport är långt ifrån lönsamt.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset