Min tjej fick med sig en lapp från mödravårdscentralen med tips om hur man ska bete sig den första tiden efter att barnet har kommit.
Det översta tipset löd någonting i stil med: Inga besök första veckan. Ta i stället tillfället i akt att grotta in er helt och inte träffa någon.
Det var ett mycket tydligt exempel på en svensk kulturell specialitet som jag börjar finna alltmer fascinerande. I Sverige ses det som ett problem att träffa andra människor och det ultimata tillståndet är total avskildhet.
Det blir aldrig så tydligt som under sommaren.
De senaste veckorna har jag suttit på bussar, restauranger, tågstationer och tjuvlyssnat på folk som diskuterat sina semestrar.
Det låter nästan alltid likadant. Antingen var det underbart för de har varit någonstans med egen stuga, egen brygga, egen badplats, eller också var det fruktansvärt för det var ju så packat med folk på stranden och man fick ju ligga på varandra i princip och nu fick vi ju göra det för barnens skull men hur vuxna människor frivilligt kan utsätta sig för något sånt, det förstår de bara inte.

Varje svensk har typ tusen kvadratmeter till sitt förfogande, men på sommaren räcker inte det, då nöjer de sig inte förrän de har hela landskap för sig själva.
Jag hade möjligen kunnat förstå den här längtan efter ensamhet om den kommit från ett folk som betett sig som sociala monster under resten av året. Om man lever i en trång lägenhet med släktingar som klättrar på varandra och lägger sig i allt man gör, då fattar jag att man vill ta en promenad för sig själv i skogen ibland.
Men så är det ju inte här. Svenska människor bor högst fem personer i enorma hus där de murar in sig hela vintern och när de tvingas träffa sina släktingar på julafton måste de presentera sig med för-, efternamn och titel för att ha en aning om vilka de pratar med. De jobbar som djur så de hinner inte umgås med någon och det enda som får dem att stå ut, det enda som får dem att fortsätta kämpa genom mörkret och kylan är löftet om den fantastiska svenska sommaren. Det är årets höjdpunkt, belöningen för allt tappert slit och då minsann, då ska de vara helt själva.
Då ska de sitta ensamma på en klippa och titta på havet och finns det en enda jävel till på hela kustremsan är allt förstört.

Mot den här bakgrunden är det egentligen konstigt att det inte finns fler svenska astronauter. Rymden är snart det enda ställe som kan erbjuda den avskildhet som svenskar kräver.  
Å andra sidan vet man vad de skulle säga när de kom tillbaka till jorden: Nä, det var inget vidare. Det har blivit så stökigt där ute med satelliter och raketer och den där Laika som fortfarande kretsar runt, nästa sommar ska vi segla längs Norrlandskusten i stället.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset