I  dag känns stora delar av brottsbalkens kapitel om spioneri och så kallade högmålsbrott ganska mossiga. Detsamma gäller grundlagens bestämmelser om hur riket ska styras vid krig eller krigsfara.
Det är snart 200 år sedan Sverige var i krig, och trots att vi under andra världskriget släppte Hitlers soldater i ryggen på Norge har till och med våra grannländer tyst spelat med i den svenska neutralitetsteatern. I en tid då den ryska björnen sedan länge ligger i ide kan Sverige, som enda land i Europa, kosta på sig att betrakta sina få storspioner som någon form av äppelkindade riksklenoder. Tja, varför inte rent av släppa in någon av dem i riksdagen?
När den avdankade spionen Stig Bergling förra veckan meddelade att han siktar på en riksdagsplats för vänsterpartiet möttes uppgifterna mest med lite nostalgisk spionromantik. Vänsterpartiets ledning, kommunister eller ej, säger visserligen pliktskyldigast att de ”inte hyllar hans bakgrund” men att han är välkommen i partiet. Kaka söker maka, så att säga.

Vänsterpartiets vice ordförande Alice Åström säger sig vara mest orolig över att oppositionen ska försöka dra politiska poäng på att koppla ihop Stig Berglings forna arbetsgivare Sovjetunionen med partiets eget förflutna. Och det får man verkligen hoppas att oppositionen gör.
För om vänsterpartiet inte anser sig ha någonting värre att oroa sig för än partipolitisk pajkastning borde de gå rakt över korridoren till sitt eget samarbetsparti för att få ett konkret exempel från det system som deras nyvunne partivän sålde ut Sverige till. Där kan nämligen finansminister Pär Nuder berätta hur hans estniska farmor tvingades fly undan kommunisterna sedan hans farfar hade gripits och avrättats i Sibirien. Bara för att ta ett av alla miljontals becksvarta exempel.
Men mitt under det iskalla 70-talet, då de svenska skyddsrummen var laddade med proviant och kommunismens löfte om att ”befria” hela Europa vilade som en mörk skugga över oss alla, bytte officeren och säkerhetspolisen Stig Bergling sida. Topphemliga dokument om svenska befästningar och stridsledningscentraler gjorde plötsligt Sverige till ett enkelt mål att attackera. Eftersom Stig Berglings förräderi avslöjades kostade det bara miljarder och åter miljarder kronor att åtgärda. Men det kunde ha kostat tusentals svenskar livet.

Och ni som tycker att detta är att hosta upp gammalt smolk från en svunnen tid kan gott nog också fråga våra nyvunna EU-bröder från Östeuropa hur de hade det fram till helt nyligen. Och vilka sviter de lider av ännu i dag på grund av sina egna varianter av Stig Bergling.
Eftersom jag inte är någon patriot använder jag ogärna uttrycket landsförrädare. För mig är Stig Bergling snarare en systemförrädare. Och jag har svårt att uppskatta den uppriktighet som han trots allt visar när han söker sig till ett parti som har en lika mörk historia som hans forna arbetsgivare.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset