Stellan Skarsgård.
Nyligen klar med ”Änglar och demoner”.

Alexander Skarsgård.
Det ryktas att han är aktuell för ”Thor”.

Gustaf Skarsgård.
Gjorde ”Patrik 1,5” förra året.

Rymdäventyret ”Kenny begins” skulle lika gärna kunna kallas för ”Bill begins”. För det är i den som en ny skådespelare från familjen Skarsgård gör sin första riktigt stora roll.

I filmen tar Bill Skarsgårds mobbade rollfigur lika stor plats som Johan Rheborgs korkade hjälte Kenny Starfighter.

Han filmdebuterade redan som tioåring och sågs senast tillsammans med pappa och bröderna Gustaf och Valter i ”Arn – Riket vid vägens slut”. Att Bill också skulle bli skådespelare bestämde han sig redan för som litet barn.
– Stellan är min största förebild. Det har funnits en atmosfär på filminspelningar som jag alltid tyckt om. Jag har alltid haft kul där.

Även när din pappa gått in i sina rollfigurer och betett sig konstigt?
– Mamma och pappa har alltid varit bra på att förklara: ”Det är bara på film! Det är bara på film!”. Det jobbigaste var att pappa dör i så många filmer. Jag kommer ihåg när han spelade i ”Jönssonligan” och åkte fast i slutet. Jag grät jättemycket över det. Men någonstans förstod jag att film var en sak och verklighet något annat.

Det är ju inte ovanligt att yrken går i arv, men att bli bedömd och jämförd offentligt kan inte vara lätt?
– Jag får försöka bryta mig loss från dem, gå min egen väg någonstans och hitta en egen identitet i branschen. Gustaf hade det jobbigt. Det tog ett tag för honom innan han blev en egen skådespelare – inte Stellans son eller Alex bror. Jag har samma problem där. Ska jag kunna utvecklas måste jag först bli accepterad som en egen person.

Som barn träffade du megakändisar som Robert De Niro. Det låter som en jättebra skrytgrej – fast kanske inte för en tioåring.
– Nä, precis. Jag visste inte ens vem det var då. Jag har snarare varit rädd för att skryta, varit otroligt rädd för att framstå som en översittare. För jag är verkligen inte sådan.

I ”Kenny begins” är du motsatsen – mobboffret Pontus.
– Själv har jag snarare varit klassens clown i skolan. Retad har man ju blivit, så jag har försökt att hitta mig själv i det någonstans. Även om alla kommer att skratta åt den här nörden så är det väldigt synd om honom också. Det tror jag att man känner.

Men att spela nörd kanske inte precis är drömrollen?
– Det var roligt att spela nörden, när han blev coolare var det inte lika kul. Jag gillar utmaningar i skådespeleriet, att spela en macho flickidol hade inte alls varit lika roligt, även om jag hade fått framstå som en snygg kille då. Jag vill nog hellre ha utmaningar, inte så tråkiga ensidiga rollfigurer.

Din lillasyster Eija är fotomodell. Men vad är det för fel på din storebror Sam – som lämnat rampljuset efter sin lilla roll i ”Jim och piraterna Blom”?
– Sam, haha, han går på läkarlinjen. Han är inte alls skådespelartypen som vi andra. Han är väldigt smart och begåvad.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset