På Tyrols julbord på Gröna Lund serveras både björn och bäver. Björn af Kleen konstaterar att djuren civiliserar firmafestmännen.

Jag har förrått min egen ras. Jag har ätit björn. Det sker på Tyrols julbord en måndag kväll. En kock skär metodiskt upp nallens stjärt i små stekskivor. 
Ryktet säger att det är Skansens björn­ungar som Tyrol offrar på sitt julbord. Det är lögn. I år har cirka 300 björnar skjutits i Sverige och det är någon av dessa borttagna släktingar som nu smakar så starkt av kassler i min mun.

Jag sköljer ner med öl och går på björnköttbullarna – rundare till smaken men brutalare till formen. Det är just som små hoprullade teddybjörnar vi gärna föreställer oss detta vårt farligaste rovdjur.

Jag äter med en jägare och han säger att det ska bli spännande att få smaka av det djur som – innan det hamnar på skärbräda på Gröna Lund – har potential att döda oss. Efteråt tycks redaktören uppfylld av ett sorgset lugn, invaggad i den stora melankoli som drabbar människan då hon manifesterat sin makt över naturen.

Tyrols julbord är inriktat på vilt. Det är makabert i sin rikedom, här finns 160 rätter och buffélistan är fem sidor lång. Utöver nämnda björn bjuds bäver (smakar trådigt och distinkt som yakiniku), tjäderbröst (torr trots att fågeln badar i plommonsås) och tunna skivor av delikatessen rökt renhjärta. Bordet är en bildningsresa genom djurriket och precis som på ett stort zoo tvingas man skynda förbi mängder av godbitar – hjortjulkorv, vildsvinskarré, abborrelåda – för att nå fram till de stora sevärdheterna.

Även om Tyrols matsal är en ganska manlig miljö – svarta kostymer, rymliga snapsförråd – härskar ett värdigt lugn över matsalen, lite som ett stilla snöfall. Kanske är det mötet med naturens majestät som civiliserat kontorsslavarna.

I skogen vet även vinnaren sin plats. Det enda motbjudande inslaget är krogens inriktning på kvantitet, menyn är industriell i sin omfattning. I en stad där majoriteten inte längre kroppsarbetar, och en stadsdel där hantverkarna är osynliga, är det vettlöst att duka upp så mycket mat.

Tyrol tycks dessutom så erfaret och kompetent – service och upplägg är oklanderligt – att man skulle kunna nischa sig ännu hårdare mot ett slags vip-viltjulbord, där huvudstadens alla jaktjunkies samlas kring en mindre måltid av svåråtkomliga djurraritereter. I en sådan miljö skulle jag överväga att fortsätta min bana som kannibal.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset