”Om jag inte ser dig, så finns du inte.” Så lyder en replik i Lars Noréns pjäs ”Rumänerna”.
Den repliken fastnade direkt i min hjärna. Det är så många människor som inte syns, och därför finns de inte. Gömda flyktingar, våldtäktsoffer som inte anmäler, barn som misshandlas i tysthet.
Bobby hann bara bli tio år innan det bestämdes att hans liv skulle upphöra. Men tyvärr är han inte ensam eftersom cirka sju barn under 14 år dör varje år i Sverige. De flesta förövarna är föräldrarna.
Och nu behöver vi snabbt en syndabock. Vem ska det bli? Föräldrarna som faktiskt var ansvariga för själva mordet. Lärarna som inte var tillräckligt uppmärksamma och inte undrade varför han inte varit i skolan på nästan sex veckor. Socialassistenterna som inte ingrep. Psyk som inte insåg att föräldrarna behövde hjälp. Eller politikerna som inte lägger ner tillräckliga resurser för att misshandlade barn ska bli uppmärksammade och få hjälp direkt. Det finns så många att skylla på.

I  en idyllisk röd stuga med vita knutar pågick en misshandel som skakar hela Sverige. Men det var ändå för sent. Sverige borde ha skakats om långt innan, men Bobby fanns inte innan. Bobby fanns inte när han ”bara” blev misshandlad med vedträn, för det såg vi inte. Han fanns inte när han sov i hönshuset eftersom han inte ville sova med sin mamma och styvpappa. Inte heller när han tvingades till att dricka sprit, eller blev plågad med hjälp av elstötar och en dammsugare mot hans underliv. Den sorgliga sanningen är att Bobby inte hade blivit ”Bobby” om han inte hade dött. Då hade han bara varit ett av alla barn som betedde sig lite konstigt, men inte tillräckligt konstigt för att göra en anmälan. Vi såg honom inte. Därför fanns han inte.
Man vill ju inte vara jobbig. Man vill inte misstänka någonting och anklaga föräldrarna för någonting som sedan skulle visa sig inte stämma. Man vill inte stoppa näsan där den inte hör hemma.

Man vill inte och man vill inte. Och det resulterar i att man gör inte. Och om man är medveten om att man inte kommer att göra någonting, då är det onödigt att se. Därför väljer man att inte se, för att man vet att man inte kommer att göra någonting åt det ändå.
Bobby är inte det första eller sista barn som har blivit eller kommer att bli misshandlad i Sverige.
Ska vi kanske förvänta oss att barnen själva ska anmäla eftersom vi är för fega?
Experterna råder oss nu att anmäla. Hellre anmäla en gång för mycket än en gång för lite. Men det är ju lättare sagt än gjort. Ingen vill vara den jobbige och misstänksamme. Vissa tycker att man inte ska anmäla för att det kanske ska bli värre. Frågan är vad som kan vara värre än att mördas av sina egna föräldrar? Kunde det ha blivit värre för Bobby än att nästan misshandlas sönder och sedan kvävas till döds av sina egna spyor? Men vi vågar inte, och därför väljer vi att inte se. För om vi inte ser dem så finns de inte. Sanningen är den att vi kan skylla på varandra hur mycket som helst. Vi är duktiga på att peka finger och ge andra ansvaret för det som egentligen berör oss alla.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset