Titel: Lil Wayne
Genre: Tha Carter III (Motown/Universal)
Betyg: ••••

Lil Wayne har sysselsatt sig med att släppa mixtapes och gästspelat på andras skivor ett bra tag nu. Få skivor det här året har varit mer efterlängtade och hajpade än denna. Så håller plattan för alla förväntningar? Hm, både och faktiskt.

Lil Wayne kan vara fantastiskt bra och rolig, vilket han också visar prov på här. Han experimenterar med ord och teman (leker doktor bland annat) och sin röst, sjunger lite Beyoncé till exempel när han inte rappar på sitt alldeles egna, speciella sätt. Men albumet känns lite ofokuserat och ojämnt. Det saknar det där lilla extra och låter ganska likt traditionell sydstatsrap, om än väldigt bra sådan.

Jag hade nog räknat med mer, man gör ju gärna det av riktigt bra artister. För det är han. Men bäst? Inte än.

Som ett begravningståg

Artist: Cult of Luna
Skiva: Eternal Kingdom (Earache/Sound Pollution)
Betyg: ••••

Cult of Luna säger att skivan bygger på en mentalpatients fantasier. Och efter en dryg timme i Eternal Kingdom är man beredd att tro dem. Man får känslan av ett långsamt begravningståg med just mentalpatienter, under regntunga skyar och med några korpar som enda publik. Dystert och skrämmande, avbrutet då och då av att någon av patienterna gör något vansinnigt.

Skippa operan Judas Priest

Artist: Judas Priest
Skiva: Nostradamus (Columbia/Sony BMG)
Betyg: ••

Över etthundra minuter konceptmetal är inte vad jag vill ha av Judas Priest. Ledsen, men så enkelt är det. Jag föredrar dem när de, eh ... rockar. Om uttrycket ursäktas. Visst gör de det till och från här också, Halfords röst hänger fortfarande med, och de ska ha cred för att de vågar experi­mentera. Men de här orkestrerade rockopera­partierna hade jag lätt kunnat vara utan.

Borde hålla igen lite

Artist: Wild Beasts
Skiva: Limbo, panto (Domino/Playground)
Betyg: •••

Leedsbaserade Wild Beasts debutplatta är en i allra högsta grad dramatisk och teatral skiva.
Yviga gester och pompös rockopera samsas med tämligen enkla popmelodier.

Allt tillspetsat med Hayden Thorpes skärande falsett som närmast kan liknas vid en morgonrosslig Antony Hegarty. Svenske Tore Johansson (The Cardigans, Franz Ferdi­nand etcetera) har producerat albumets tio spår, som bjuder på extra allt. Men hade han hållit igen britternas utspel en aning hade betyget blivit högre.

Trallpunk vi alla hört förut

Artist: The Offspring
Skiva: Rice and fall, rage and grace (Columbia/Sony BMG)
Betyg:

En fotbolls-sommar som denna blickar man gärna tillbaka till 1994. Men då hade jag förträngt The Offsprings genom-brottslåt ”Self esteem”.

Jag förstod aldrig då hur folk stod ut med Dexter Hollands skräniga röst. Och jag förstår det inte nu heller. Men bandet har hållit på i snart 25 år och sålt 32 miljoner album, så de måste ju göra någon­ting rätt. Förmodligen är det melodierna. Ameri­kansk trallpunk som
fastnar vare sig man vill eller inte. Så lät det då. Så låter det nu. 

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset