Inredningen ger en trivsamt gammalmodig inramning, skriver Erik Almqvist om Brasserie Lipp.
Inredningen ger en trivsamt gammalmodig inramning, skriver Erik Almqvist om Brasserie Lipp.

Inredningen i Brasserie Lipp känns Paris, men snart märker du av Göteborg bland Frölundatröjor och kramsnus, skriver Erik Almqvist.

Menyn – en tidsmaskin.

En restaurang med 25 år på nacken.

Insuttna lädersoffor.

När jag sätter mig vid bardisken av tenn och beställer en dry martini tittar den silverhårige bartendern förvånat på mig i någon sekund innan han på Gyllenhammarsk överklassgöteborgska utbrister: ”Du menar en drajja?”

Det känns typiskt för Brasserie Lipp. Restaurangen genomsyras av en blandning av försiktigt frankofil uppnästhet och göteborgsk no bullshit-attityd. En kombination som kan vara både älskvärd och svåruthärdlig, beroende på dagsform.

Matsalen, som fyller 25 i år, tycks ha hämtat såväl namn som inredning från det anrika brasseriet på Boulevard Saint-Germain i Paris. Det är därför lockande att tro att Lipp borde ha fått en pånyttfödelse under de senaste årens tweedromantiska och Old Spice-doftande gubbtrend. De nötta mosaikgolven och de insuttna mörkröda lädersofforna ger Lipp en trivsamt gammalmodig inramning som för några ögonblick kan få dig att förtränga att du befinner dig på Avenyn – sannolikt ett av de stråk i Europa som är minst förtjänt av epitetet paradgata. Men du påminns förr eller senare när du möter fullvuxna grabbgäng i Frölundatröjor eller går till herrtoaletten där kockor av utspottat kramsnus bildar små öar i pissoaren. På fredagar och lördagar invaderas den vackra baren av en mäklarklädd Avenypublik, på jakt efter erotiska äventyr.

Mitt första matminne från Lipp är trist: uppiggade av vårsolen blev jag och en vän inte avskräckta av den fulla uteserveringen och dess skrikande skylt med budskapet: ”Entrecote och bearnaisesås, 99 kr.” Biffen var torr, fritsen sladdriga och bean ledsam. Patriarken i foppatofflor vid bordet bredvid, på besök i stan med barnfamiljen, verkade lika besviken.

N är jag nu återvänder en måndagskväll i januari börjar det bättre. Publiken består av några spridda handelsresanden från hotellet intill. Paradoxalt nog blir lokalen mer inbjudande när det är glest mellan gästerna. Drajjan är habilt blandad och när mitt middagssällskap Jonas dyker upp förvånas han av att de har den franska fläderspriten St-Germain på drink­listan. Jonas är en passionerad hobbybartender; efter att hans farmor lades in på ålderdomshem har han flyttat in i hennes lägenhet och byggt om vardagsrummet till en medlemsbar med oregelbundna öppettider.

Även maten överraskar positivt, menyn är som en tidsmaskin: Jag börjar med en smör-, ost- och sillassiett (155 kr) som är välavvägd och utan krusiduller. Jonas får in en löjromstoast för 198 kronor (”som finmat för 20 år sedan”). Han sätter sedan gaffeln i en mör pepparbiff på oxfilé med pepparsås och konstaterar torrt att ”om man ska äta pepparbiff, så var det här sällsynt bra”. Priset (298 kr) är dock väl tilltaget för en sådan kvarterskrogsrätt. Min råbiff (165 kr) är fint mald och klassiskt serverad med kapris, rödlök, rödbetor, pepparrot och äggula. Lipps meny kan inte ha ändrats särskilt mycket sedan de öppnade 1986. Hur många ställen har över huvud taget klassisk råbiff på menyn? I den ängsliga restaurangvärlden är det beundransvärt – särskilt som vår mat den här kvällen var kärleksfullt tillagad och omöjlig att jämföra med 99-kronorsbiffen på uteserveringen.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset