På den lika småbriljanta som ostiga tv-kanalen TLC går just nu en dokumentärserie om Lily Allen - "Lily Allens nya liv". Lily Allen gör precis tvärtemot det i stort sett alla i hennes position väljer att göra.

När hon som tjugofemåring står på toppen av sin artistkarriär, tjänar miljoner och pryder tidningsomslag efter tidningsomslag väljer hon att... Kliva av. Ur rampljuset. "Jag vill ha ett vanligt liv, jag vill bre mackor till mina framtida barn", säger hon som om det vore den självklaraste saken i världen och nämner i samma mening att hon aldrig velat bli någon Madonna, eftersom Madonna verkar "typ sjuk i huvudet".

I stället öppnar Lily Allen en klädbutik och blir på smällen. Fler och fler svenskar gnisslar tänder, enligt tandläkare och Försäkringskassan. Framförallt unga kvinnor gnisslar som aldrig förr och behöver bettskena (hand i luften). Stressforskare varnar. Det där vi hört förut. Stress, press, prestationskrav och karriärhets i en bitterljuv cocktail.

Och mitt i allt som snurrar kommer jag på mig själv att tänka mer och mer på Lily Allen. Det är ju såklart mest mitt eget fel att jag börjat gnissla. Den där stressen som bara skaver och ger ångest skapar jag själv. Ingen säger åt mig att det är nödvändigt. "Duktig flicka"-syndromet har jag inget till övers för. Jag är troligtvis världens minst perfektionssökande person vad gäller att visa upp en härlig fasad. Men ändå gnisslar jag.

Gjorde Lily också det? Var det det som slutligen fick henne att ta det slutgiltiga beslutet? Och så tiotusenkronorsfrågan: är något värt att gnissla tänder över i tjugo år? Det finns de som bara jagar och jagar. Får röda flammor på halsen och går över något slags lik för någon slags status och makt av uppenbart fel sort. Och så finns vi andra som egentligen, innerst inne, mest drömmer om ett relativt gnisselfritt bre mackor-liv.

Fast det får man ju inte säga när man är mitt i snurret. När det går sjukt bra, när folk drar i en, want a piece of you. Då ska man bara vara så sjukligt tacksam, säga ja till allt, ställa upp. Känna sig uppfylld bara för att. ”Imorn kan det vara slut, då är jag inte hett stoff längre”.

Nähä, och? Jag är inte min karriär. Jag älskar den just nu, men skulle den vara över går jag inte under. Då blir jag väl på smällen, flyttar hem till Uddevalla, brer mackor och säger, likt Lily Allen, ”Fuck you” till det där som svek mer än det älskade.

+ All slags ost.

Hemmafrulivet. Det är alltså inte det jag syftar på. Ruttnar hellre i jorden.
Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset