Pojkarna kom till Sverige som ensamkommande barn. Snart kan de tvingas lämna Sverige.
Pojkarna kom till Sverige som ensamkommande barn. Snart kan de tvingas lämna Sverige.

”Varför sa det svenska folket att de öppnade sina hjärtan för oss? Varför gav man oss hopp? Ett hopp som nu sakta grusas”, skriver en av dagens fyra debattörer som snart kan tvingas att lämna Sverige. I somras ändrade Migrationsverket sin praxis så att fler ensamkommande från Afghanistan riskerar att utvisas. Här skriver fyra 16-åriga afghanska pojkar om sina känslor inför framtiden.

De fyra pojkarna bor i en mindre stad i södra Sverige och är alla inne i pågående asylprocesser. Därför står de inte med namn i texterna.
 

Pojke, 16 år, Afghanistan:

Jag är afghan…

… i mitt land blir jag dödad bara för att jag är shiamuslim.

… i Iran blir jag förnedrad bara för att jag är afghan.

… i Europa blir jag betraktad som terrorist.

… i Syrien blir jag mördad då jag tvingas försvara de heliga platserna.

… finns det en plats för mig i den här världen?

►LÄS MER: Kolumn: De bryter ihop vid tanken på att återvända till ett land de aldrig sett

TT/AP

Folk samlades efter att en cykelbomb dödat en afghansk soldat i huvudstaden Kabul.

Pojke, 16 år, Afghanistan:

Jag är ett av de tiotusentals ensamkommande barn som kommit till Sverige. Ett av de barn som blev tvungna att resa den långa vägen hit på grund av krig, förföljelse, diskriminering och orättvisor. Jag vet, du vet och alla vet att Afghanistan inte är säkert, men ingen vill erkänna detta. Afghanistan har glömts bort av omvärlden.

Tyvärr bevittnar vi varje dag att oskyldiga människor blir mördade i Afghanistan och vi gör ingenting åt detta. Det skickas miljarder kronor till Afghanistan för att folket i landet ska få fred men det vanliga folket ser ingen förändring, de ser bara hur deras liv blir värre och värre. Men jag vill inte prata om politik.

Jag är besviken över att en bra dag inte kommer till Afghanistan. Mitt livs värsta upplevelse är från kriget; då jag förlorade mina föräldrar. Att de inte längre kommer att finnas i mitt liv.

Oavsett allt som jag har sett och upplevt är jag här nu i ett nytt land. Här finns det inte något krig, alla lever tillsammans i fred och alla är lika mycket värda.

Men nu är mitt liv pausat! De säger till mig att jag kanske blir tvungen att åka tillbaka. Jag vet att om jag skickas tillbaka dör jag.

Jag har min önskan och förhoppningsvis kan jag stanna i Sverige och bli en nyttig person för samhället och glädja min mamma.

Jag glömmer inte dig min kära mamma.

Pojke, 16 år, Afghanistan:

När jag var ett litet barn sov jag bredvid min mamma.

Varje kväll innan jag somnade gjorde jag en önskan.

Jag önskade att hon skulle köpa leksaker till mig.

Hon sa ”Jag kommer att köpa det om du sover nu.”

Jag önskade att jag skulle få gå till den största nöjesparken i världen.

Hon sa ”Jag ska ta dig dit om du sover nu.”

En natt frågade jag ”Kommer jag att få mina önskningar uppfyllda när jag växer upp?”

Hon sa ”Ja det kommer du, om du sover nu.”

Varje natt sov jag nöjt och allt eftersom tiden gick blev mina önskningar mindre.

Igår natt drömde jag att min mamma frågade mig ”Önskar du dig fortfarande något på kvällen innan du ska sova?”

Jag sa ”Jag sover aldrig.”

Hon frågade ”Varför? Vad önskar du dig?

”Om du är här med mig har jag inga fler önskningar” sa jag.

Hon sa ”Jag ska försöka komma till dig i dina drömmar om du sover.”

 
TT/AP

Militärfordon vaktar det amerikanska universitet i Kabul efter en väpnad attack i augusti.

Pojke, 16 år, Afghanistan:

Det finns en anledning till att så många kommer till Europa nu. De har lämnat sitt land för ett tryggare liv. Trygghet saknas i deras hemländer. Nu behöver de Europas hjälp, men de ska skickas tillbaka dem till en otrygg plats.

För hazarer så är Afghanistan en otrygg och farlig plats. Nästan alla som flytt till Sverige från Afghanistan är hazarer, mig själv inkluderad. Hazarer rekryteras för att strida, och om de vägrar, så fängslas eller dödas de. Vet ni hur många timmar, dagar, veckor och månader de här människorna tillbringar på flykt? Endast för att slippa bomber och död, och för att slippa se människor skadas och dödas. Det här fortsätter att hända. Varje dag läser jag om någon som dödats i Afghanistan.

Varför vill Europa skicka tillbaka alla ungdomar dit när de riskerar att bli dödade eller tvingas att kriga? De kämpar så hårt för att lära sig språket, både i skolan och hemma. Kanske har de börjat med någon sport nu, och de har sina allra bästa vänner och sina drömmar här. Drömmar om att kunna gå ut utan att vara rädda. De har precis börjat sina nya liv. Börjat känna trygghet. Snälla, ta inte det ifrån dem. Det gör ont i bröstet när jag tänker på att så många kanske ska skickas tillbaka.

Jag vet inte vilka chanser jag själv har att få uppehållstillstånd, och jag oroar mig varje dag. Snälla, stoppa utvisningarna till Afghanistan och andra otrygga länder. Det är farligt där nu. Jag undrar varför vi fick komma in från första början? Varför sa det svenska folket att de öppnade sina hjärtan för oss? Varför man gav oss hopp? Ett hopp som nu sakta grusas. Det är inte mänskligt.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset