När kuvertet damp ner på hallmattan hörde jag att det inte var en Åhléns-katalog eller en Comhem-räkning. Det var ett svar, skriver Agnes Arpi.
När kuvertet damp ner på hallmattan hörde jag att det inte var en Åhléns-katalog eller en Comhem-räkning. Det var ett svar, skriver Agnes Arpi.

Skriver barn pappersbrev till varandra? Skulle Postnord klara att leverera, undrar Agnes Arpi.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

”Till en 11-åring i Sveg”. Så skrev jag på kuvertet. Jag var själv elva år, en ivrig brevskrivare med annons i Kamratposten, och hade bläddrat i postnummerkatalogen. Alla dessa platser som jag inte visste något om och inte heller kunde googla. Så jag fick fantisera om dem i stället. Charlottenberg, Pajala, Svalöv. Och så Sveg, denna ort i avlägsna Härjedalen. Det var någonting med just Sveg som fastnade, och jag bestämde mig för att göra ett experiment. En sorts flaskpost.

Brevet var en presentation av mina intressen, och en önskan om en brevkompis. Jag frankerade och lade på lådan, ett test av Postens ambitioner och förmågor. Skulle de hitta en jämnårig Sveg-bo att lämna brevet till? Hur då? Ingen aning.

Sedan väntade jag.

LÄS MER: Agnes Arpi: När jag blev sjuk var jag inte längre själv, utan bara väldigt ensam

En dag damp ett kuvert ner på hallmattan. Posten hade klarat uppdraget som en elvaåring i Göteborg gav dem, och tillbaka kom ett brev från ett annat barn, i exotiska Sveg. En brevkompis. Jag kunde knappt tro att det hade funkat.

Något säger mig att det hade varit annorlunda i dag. Skriver barn pappersbrev till varandra? Skulle Postnord klara att leverera? Vill man ens dela ut okända brev till elvaåringar?

Jag vet inte, men jag är glad att min naivitet och nyfikenhet inte togs ifrån mig vid det tillfället. Att jag fick vara ett barn, och världen fick vara magisk.

För några månader sedan läste jag en intervju i en av landets regionala tidningar. Ett porträtt av en äldre släkting som jag inte känner. Det var så fint att få läsa om henne, och jag kände igen mig. En länk till det förflutna, till min historia, ett gemensamt släktled. Vi har samma leende.

Jag bestämde mig för att skriva till henne, men några brevpapper har jag inte kvar. Det fanns bara två alternativ i butikshyllan: glittrande, parfymerade hästar eller dyrt papper från Marimekko. Det fick bli det senare.

Och så skrev jag, berättade lite om mig och om våra likheter. Frankerade och lade på lådan.

Sedan väntade jag.

LÄS MER: Agnes Arpi: Nej, acceptans är inte svaret på alla problem

När kuvertet damp ner på hallmattan hörde jag att det inte var en Åhléns-katalog eller en Comhem-räkning. Det var ett svar. Ett brev från min släkting, som har samma leende som jag.

Det var som att åter befinna sig i 1990-talet och få ett magiskt brev från Sveg.

Ur minnet fladdrade känslan av att få en bränd skiva med någons favoritlåtar, långt innan Spotify fanns. Av en tv-inspelad Michael Jackson-konsert på VHS. Av tröga mp3-filer, mödosamt nedladdade via Napster, lika mödosamt delade i någon chatt. Upplevelsen av värde som skapades ur bristen på överflöd, av otillgänglighet och av tiden som lades ner. Allt det där skulle ju visa sig förgängligt. Det behövdes inte längre.

Men brevets värde var oförändrat. Kuvertet i min hand kändes mer värdefullt än alla mejl i inkorgen, mer än Facebook-kommentarer och Instagram-emojis. Nu är det min tur att svara.

+ Lunarstorm. Jag blev nostalgisk nu. Kommer ni ihåg när man lärde sig basal HTML och fixade sitt ”krypin”? Vi stod på tröskeln till något nytt.

– Twitter. Nyheten förlorade sitt behag redan runt 2012. Folk började skrika och blockera varandra och sedan skrika om att de blockerat varandra. Kul.

LÄS MER: Agnes Arpi: Vänskap lika komplext som kärleksrelationer

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset
Mer om post Agnes Arpi