Björn af Kleen imponeras av Elliots mat, men inte av dess lite presentbodsdeppiga inredning.
Björn af Kleen imponeras av Elliots mat, men inte av dess lite presentbodsdeppiga inredning.
Urban Brådhe

Diskret entré.

Det var i Dagens Nyheters söndagsbilaga, den bemedlade borgarklassens egen trivselbibel, som jag först hörde talas om Bromma­restaurangen Elliots. Dess­utom har ju Bromma och dess matkultur hamnat i fokus tack vare ”Landet Brunsås”, SVT-programmet där Henrik Schyffert och Erik Haag medverkar som typiska medelålders Brommabrats. 

Spännande, tänkte jag, köpte en pick-up truck med bäbiskräk i passagerarsätet och kadaver på flaket, odlade tredagars skäggstubb och så rullade jag via Västerbron ut mot Äppelviks­idyllen där Elliots ligger anonymt belägen i en hörnfastighet.

Väl på plats var det svårare att förhålla sig ironiskt. Inte bara blev jag omedelbart sugen på att köpa en lägenhet ovanpå Äppelvikens bokhandel. Min gamla bästis Petter, som är kock till yrket och som har lagat mat på tre kontinenter, tyckte de facto att Elliots mat var så bra att han i bilen hem argumenterade för en femma i betyg.

Elliots fick denna världsresenär att för första gången på allvar uppskatta blåmusslor: fiskgrytan med lax, torsk och blåmusslor för 175 kronor är subtilt chilispetsad, perfekt kokt, och serverad med, yes sir, surdegsbröd.

Sin förrätt, renkalvscarpaccio med hjortronsylt för 130, slukade Petter med samma blinda belåtenhet. Han övertygade sedan mig att testa lyxkörtel, det vill säga smörstekt kalvbräss för 170, och det var så mäktigt delikat att jag sedan dess i princip inte äter annat till förrätt.

Det är lustigt. Petter och jag har rest världen runt tillsammans, ätit dy i östra Thailand, pumpa på Nya Zeeland och anklever bredvid Madonna på Manhattan – men det var på Elliots i Bromma som jag för första gången såg denne skeptiker nästan oreserverat entusiastisk.

I alla fall om vi bortser från det helt riktiga konstaterandet att min tryffelpasta med minishiitake och gulbeta för 165 var aningen underkokt. Bara ett minus för inredningen som är lite presentbodsdeppig och ett frågetecken inför servitörens långhårigt sköna grabbjargong. Å andra sidan. Vad vore väl Bromma utan sina brister.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset