Går man ut för att käka lunch eller middag är man vanligtvis öppen för en mängd olika alternativ, men av en brunch väntar man sig ett lagom flottigt standardutbud.
Går man ut för att käka lunch eller middag är man vanligtvis öppen för en mängd olika alternativ, men av en brunch väntar man sig ett lagom flottigt standardutbud.
Lena Garnold

Varm och kall mat.

Lena Garnold

Grönt inslag

Alla som jobbat på en nattklubb känner till den surt fruktiga lukt som uppstår kring bardisken framåt småtimmarna. En blandning av urkramade limehalvor, spillda drinkar och kvart i tre-desperation. När vi, en lördagsförmiddag i slutet av februari, sjunker ner vid ett av de blanka träborden, har det bara gått några timmar sedan personalen stängde föregående natts klubb, och den där doften hänger fortfarande kvar.

Ritz har två brunchsittningar på lördagar och söndagar, den första öppnar halv tolv och den senare klockan 14. Jag och mitt sällskap har valt den tidiga. I den hotellaktiga matsalen med de murrigt röda draperierna och de mörka läderfåtöljerna trängs redan bakfulla 30-åringar i dyra kläder och glåmig hy med kärleksfullt gäspande småbarnsföräldrar som fått tillfällig avlastning med barnpassning för att unna sig en helg tillsammans.

Jag är själv så pass morgonpigg att jag aldrig varit på den senare sittningen, men min vän Christopher har beskrivit publiken där som mer eklektisk och ”rätt fascinerande, det är mycket folk i 25-årsåldern med Johan Hakelius-kläder”.

Brunchen som måltid är så nära förknippad med dagen efter att den nästan är synonym med bukfylla för bakfulla. En måltid som är utformad för att man ska återsamlas och skramla ihop minnena från natten. Därför känns det passande att inta sin brunch i en bar som bär spår efter gårdagens festligheter.
Resten av upplägget här är som gjort för att lugna ansträngda nerver – oavsett om de är ansatta av kemisk ångest eller bara ansträngda av vardagens familjebestyr. Harmoniska evergreens strömmar från högtalarna, vårsolen värmer genom de valvformade industrifönstren och framför den spritfyllda baren ringlar en flera meter lång buffé.

Det finns ingen annan måltid som gästerna har lika tydliga förväntningar på som en brunch. Och här bjuds de mest obligatoriska delarna i brunchens kostcirkel: flottigt kött (sidfläsk, kycklingklubbor, korvar), fisk (rökt lax och ett gäng sillinläggningar), socker (pannkakor, små bakelser) och lite grönt (grillade tomater och skivad färsk frukt). Men Ritz har också adderat och gjort egna varianter av flera brunchklassiker. Ett morskt tilltag, eftersom det innebär att man måste överträffa gästernas förväntningar för att inte göra dem besvikna. Äggröran är ersatt av en grönsaksspäckad, tjock frittata, och en stor del av buffén utgörs av kalla pasta- och cous cous-röror – som känns som onödigt uppenbar utfyllnad.

En brunch på Ritz går på 189 kronor, men den som vill dricka något annat än kranvatten, bryggkaffe och te tvingas köpa en latte för 30 kronor, en juice för 32, eller en aningens blaskig Bloody Mary för 88. 
Vi njuter av det saftiga currybrödet, sillinläggningarna och det rökiga sidfläsket. Vi hämtar mer av den luftiga men krämiga frittatan och de välgrillade käsekrainer-korvarna. De vikta pannkakorna däremot ska man vara ordentligt bakisduven för att uppskatta; de är liksom svampigt fuktiga och påminner om dem man fick efter ärtsoppan i bamba.

Jag önskar att Ritz hade struntat i alla slarviga utfyllnadsrätter, som ger buffén en känsla av julbord, och satsat på att finslipa klassikerna.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset