Vi erkänner i princip vad som helst förutom att vi är utblottade. Många av dem som är nyfattiga berättar inte ens för sina närmaste hur illa det egentligen är, hellre sitter man ensam och gråter, skriver Charlotta von Zweigbergk.
Vi erkänner i princip vad som helst förutom att vi är utblottade. Många av dem som är nyfattiga berättar inte ens för sina närmaste hur illa det egentligen är, hellre sitter man ensam och gråter, skriver Charlotta von Zweigbergk.

Under den här veckan lyfter Metro i samarbete med Way Out West fem frågor som även kommer att diskuteras under WOW Talks – en scen för samtal och diskussion under festivalen i Göteborg. I dag skriver författaren och journalisten Charlotta von Zweigbergk om fattigdom.

Detta är en debattartikel. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

”Det är jag som är Beata”, så skriver många i sina brev till mig. Beata är det fingerade namnet på personen i min bok Fattigfällan. Boken är en sann berättelse om hur en helt vanlig kvinna trillar hela vägen genom det sociala skyddsnätet av den enkla anledningen att hon blev sjuk. Från att ha arbetat i decennier och utan att ha varit sen med räkningar hamnar hon i en misär
som är så pass eländig att hon periodvis svälter.

LÄS MER: DEBATT: Hemlösheten har ändrat ansikte, färre sover ute – men fler saknar ett hem

När jag skrev boken hoppades jag att Beatas öde var unikt, att hon hade haft otur och träffat fel handläggare när hon sökt hjälp men det har visat sig att skrämmande många delar exakt hennes öde. De som skriver till mig berättar om en misär vi inte vill låtsas om att den finns i Sverige, och de berättar om en tillvaro som går ut på att slåss med myndigheter istället för att
ägna sin kraft åt att komma på fötter igen.

En av svårigheterna med att vara fattig i Sverige är att det är så skambelagt. Vi erkänner i princip vad som helst förutom att vi är utblottade. Många av dem som är nyfattiga berättar inte ens för sina närmaste hur illa det egentligen är, hellre sitter man ensam och gråter. För den som vågar sig på att berätta om sin situation blir reaktionen oftast misstro; vad finns det för hemlighet? Har du förköpt dig som i Lyxfällan? Och om du inte lyckas få hjälp av socialen måste det ju bero på att det finns något du inte berättat om?

LÄS MER: DEBATT: Imam: Om hatet normaliseras kommer våldet som en naturlig följd

Sanningen är att vi har en utbredd fattigdom som vi inte riktigt vill kännas vid. Vi har människor som trillar mellan stolarna hos arbetsförmedlingen, försäkringskassan och socialen. Vi har andra som visserligen får olika bidrag eller pensioner men som ändå inte kommer upp i existensminimum. Framför allt har vi en stor skara som på alla sätt försöker få samhällets hjälp men möter ett system som bara går ut på kontroll. Hjälporganisationer kan idag vittna om förtvivlade människor som inte orkar slåss för sina rättigheter eller vars självkänsla gått i botten av att bara mötas av misstro när de sökt samhällets stöd i en utsatt situation.

Det är hög tid att vi ser och förstår den misär som för vissa är en verklighet. Vi måste förstå att fattigdom kan se ut på ett nytt sätt, att det finns människor som slåss mot vräkningshot, som liksom Beata i Fattigfällan överlever på utgångna kakor från lågprisbutiken och folk vars själar trasas sönder av att stå utanför det vanliga samhällslivet.

Med min bok vill jag sprida kunskap, men kanske främst tvångsöppna ögonen på våra politiker.

Charlotta von Zweigbergk

Om debattören

Charlotta von Zweigbergk är journalist och författare. Hon har arbetat som frilansjournalist inom ämnen som populärpsykologi, personporträtt och samhällsfrågor. Hon har även haft egen spalt i DN och Aftonbladet. Fattigfällan var hennes elfte bok.

LÄS MER: Vill du också nå ut till en miljonpublik? Läs här om hur du debatterar i Metro.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset