Vissa partier gör sitt yttersta för att utmåla genuspedagogik som något orimligt flum i stil med ringdans runt en drömfångare, skriver Cissi Wallin.
Vissa partier gör sitt yttersta för att utmåla genuspedagogik som något orimligt flum i stil med ringdans runt en drömfångare, skriver Cissi Wallin.

Mina söner ska tillåtas vara lika sköra, känsliga, mänskliga som flickor i deras närhet. De ska lära sig att våld inte är ett rimligt sätt att använda som någon sorts kommunikation.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Min kompis sexåring var så taggad på att börja förskoleklass nu i höst. Men tre dagar in i det nya äventyret blev hon, den förväntansfulla sexåringen, varse hur det ännu är att vara flicka i denna värld. Hon fick ett knytnävsslag i ansiktet, av en jämnårig pojke. För att hon sa emot honom.

Nu i valtider pratas det mycket om ”genusflummet i skolan”. Vissa partier gör sitt yttersta för att utmåla genuspedagogik som något orimligt flum i stil med ringdans runt en drömfångare. Men låt oss hålla oss till fakta. Genuspedagogik i skolan (och livet i stort) handlar alltså till stor del om att motverka destruktiva könsroller. De som bland annat gör att såpass många pojkar och unga killar beter sig våldsamt och hotfullt mot sina klasskompisar. Som mamma till två söner välkomnar jag genusmedvetenhet och aktivt arbete med detta med öppna armar. För mina söner ska ju tillåtas vara lika sköra, känsliga, mänskliga som flickor i deras närhet. De ska lära sig att våld inte är ett rimligt sätt att använda som någon sorts kommunikation. Deras komplexa personligheter ska inte reduceras till något deppigt snack om ”boys will be boys”. För hur är egentligen pojkar? Och hur mycket i de trånga föreställningarna är bra? Hur mycket är inlärt destruktivt beteende?

Det allra sorgligaste är att varje skola, rentav varje klass, hålls mer eller mindre gisslan av dessa bråkiga, stökiga, störiga pojkar. Det verkar råda någon slags utbredd uppfattning om att bråkpojkar är en naturlig del av barns uppväxt. När jag växte upp hade vi till exempel en kille som kastade stolar och skrek könsord, tafsade på tjejerna och gav andra killar som ”verkade bögiga” stryk. Vi var åtta år när det började. Skolan gjorde i stort sett ingenting. De verkade tycka hans beteende var naturligt. Men det är inte naturligt att småpojkar fostras till att använda hot och våld. Det är sjukt. Den normaliseringen måste stoppas och om ”genusflum” är ett steg på vägen – ja tack. Det verkar ju faktiskt inte kunna bli värre än den snäva machostinna verklighet som våra söner fortfarande tvingas växa upp i.

Och vad min kompis sexåringa dotter bör göra nästa gång den där pojken slår henne? Slå tillbaka. Hårt, på smalbenet. Då kanske rektorn vaknar.

Cissi Wallin

Plus. Bra genuspedagogik. Tro mig, det kan knappast bli sämre än flugornas herre-läget i svenska skolor just nu

Minus. Har redan ont i magen inför att mina barn ska början skolan.

”Jag är en rabiat ganska kompromisslös feminist” – Möt Cissi Wallin

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset