”Jag ser skrämmande få politiker prata ur skägget om hur, varför och mer konkret vi som land ska hjälpa mindre priviligierade från andra länder”, skriver Cissi Wallin.

Jag har hängt på ett svenskt flyktingboende en gång. Vi delade ut vinterkläder, morsan tolkade tafatt på något som liknande polska. Jag är allt annat än sakkunnig inom migrationspolitik. Jag lever i en annan värld, en ganska sluten bubbla av medeklass och medeklassproblem. Som typ boränta, stressmage och kasst wifi på tåget.

Men. Jag kommer ifrån en svensk småort där SD har många väljare. Och jag har valt att mer och mer prata med flera av dem. Ta reda på vad det egentligen är som skaver. Det är ju farligt bekvämt att avfärda en såpass stor del av Sveriges befolkning som intelligensbefriade rasister. Varför vill de minska invandringen? Varför blir de arga när Bert Karlsson dundrar in i byn med en ny flyktingförläggning?

Kärnan är enkel, och beklämmande. De får det inte att gå ihop. "Vi importerar arbetslöshet", säger någon. Och jag försöker hitta argument, statistisk för att motbevisa. Men det är svårt. Många av de till exempel somalier eller afghaner som kommer till byn hamnar ju utanför samhället. De får inga jobb. Även om de vill. Det nya landet, samhället bjuder på ett tufft uppvaknande. Och delar av de som bott där i decennier känner sig hotade. Nu ska de plötsligt dela sin redan upplevt bristande välfärd med ett ytterligare gäng. Hur ska det gå? Vem ska betala?

Jag tror att i stort sett varje människa har en inprogrammerad solidaritet. Får vi bara en historia, något att känna och relatera kring så öppnar vi våra hjärtan. Men flyktingfrågan handlar för många i stort sett enbart om kronor och ören. Jag försvarar inte det, men jag förstår varför. Hur får våra politiker egentligen så kallat "vanligt fölk" att se vinsten med en såpass generös flyktingpolitik? Hur förklarar de hur lilla Sverige ska kunna hjälpa, som många upplever - väldigt många? Elefanten i rummet har uppenbarligen vuxit sig så stor att den knappt längre får luft.

Och det är frågor ingen riktigt vill eller vågar ställa offentligt. En uppriktig undran till såväl ministrar som lokalpolitiker. Hur ska vi få ihop den här kalkylen?

Jag vill i alla fall tro att alla tänker som jag. Att de människor vi erbjuder ett liv i fred och frihet i vårt land, också ska kunna hjälpas på allra bästa sätt. Det ska inte handla om någon slags förvaring, redan från start, medveten (?) avskärmning från resten av samhället... En rejäl uppförsbacke i stort. Att slippa krig och den typen av misär är nog en ljuv dröm. Men sen? Vem fortsätter hålla alla de här personerna, familjerna i handen genom sin första stapplande tid i det nya landet?

Det är snart val och integrationsfrågan går inte att ducka. Oavsett om man är för fria, öppna gränser eller totalstopp av antalet beviljade asylansökningar. Jag ser skrämmande få politiker prata ur skägget om hur, varför och mer konkret vi som land ska hjälpa mindre priviligierade från andra länder. Samtidigt som missnöjet puttrar bland många väljare. Är det smartast att avfärda missnöje som dårskap och inskränkt svammel? Jag tror inte det. Att lyssna på människor är inte synonymt med att låta dem sätta agendan.

Tvärtom får man nog då själv en bättre chans att påverka med sin agenda. Men det kräver att man kväver elefanten i rummet.

+ Ta med en vän! Gå inte och rösta själv nu den 14:e utan få med dig en riktig skeptiker som också nyttjar demokratin. Rädda en soffliggare!

– Att nynassar får tillstånd att skrika ut sina budskap på offentlig plats. Det är ett övergrepp på demokratin.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset