Överallt i korridoren intill tjöt larmen. Ljudet av personalens snabba fötter som försökte hinna med.
Överallt i korridoren intill tjöt larmen. Ljudet av personalens snabba fötter som försökte hinna med.

På BB-hotellet var det fullt och vi tvingades vänta i köket. Vi hade ändå tur. Vi slapp en förlossning i bilen. Personalen? Fantastiskt. Underbemannad, underbetald och fantastisk.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Förra veckan, när vår son var knappt 7 timmar gammal så väcktes vi på sjukhusrummet där jag tryckt ut honom ur mitt underliv. ”Vi vill inte stressa er…”, började den besvärade sköterskan. Hon skruvade på sig, hon skulle ju säga det ingen som har hennes yrke vill behöva säga till en nyförlöst kvinna. ”Vi måste ha det här rummet till en annan nu, så kan ni packa ihop era saker…”.

På några minuter rafsade vi ihop oss, jag blödandes som en gris, min man med nyckläckt bäbis i famnen. Vi skulle få ett nytt rum på det som kallas BB-hotellet. Där nyblivna föräldrar och deras bäbisar ska få vila ut i alla fall ett dygn efter förlossningen. Men där var helt fullt. ”Vi ska lösa något åt er men det är så kaotiskt här så det kan ta en stund”, sa en annan uppenbart stressad och pressad sköterska.

Dom körde mig i rullstol till köket på en annan avdelning. Lilla bäbisen i min famn genom hissar och korridorer på sjukhuset. Min man i hasorna med vår packning. Så sattes vi vid ett bord i det stimmiga köket. De där vagnarna man får låna, plastbackar på hjul med liten bädd i för att lägga sin bäbis i var alla upptagna.

LÄS MER: Agnes Arpi: Tragiskt att det krävs olyckor för att visa det absurda med djurparker

Jag blödde igenom bindan, igenom sjukhusnattlinnet, ut på stolen.

Ännu inget eget rum att vila upp sig i, inget eget rum att landa med sin nya bäbis (och en mörbultad, blödande kropp) i.

Överallt i korridoren intill tjöt larmen. Ljudet av personalens snabba fötter som försökte hinna med. Jag bad om ett nytt nattlinne och en handduk. Min man hjälpte mig torka upp blodet från den vita stolen där i köket på en bb-avdelning. Tiden gick, hela kroppen värkte. Ännu inget eget rum att vila upp sig i, inget eget rum att landa med sin nya bäbis (och en mörbultad, blödande kropp) i.

I fredags fick jag också känna på den svenska BB-kris som det pratats så mycket och länge om men uppenbarligen ändå inte gjorts något åt. Vi hade ändå tur. Vi slapp en förlossning i bilen, hänvisade till annat BB i annan stad. Vi slapp i alla fall ligga i korridoren. Personalen? Fantastiskt. Underbemannad, underbetald och fantastisk.

LÄS MER: Nisse Edwall: Mina senaste somrar är identiska och omagiska

Sedan år 2000 har antalet födande kvinnor i Sverige inte blivit färre. Tvärtom. Samtidigt har våra folkvalda stängt ett tiotal av våra BB:n runtom i landet. En ekvation ingen riktigt tycks vilja ta ansvar för. Inte ens under dessa sista spurtande veckor innan valet.

Cissi Wallin

Plus. Återigen: kvinnorna inom kvinnovården. Samhällets verkliga hjältar.
Minus. Det faktum att om män hade fött barn så hade det aldrig i helvete sett ut såhär.

”Jag är en rabiat ganska kompromisslös feminist” – Möt Cissi Wallin

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset