"Varför måste man umgås bara för att man bor i samma byggnad?" undrar Cissi Wallin.
"Varför måste man umgås bara för att man bor i samma byggnad?" undrar Cissi Wallin.

Varför ska det existera någon skitnödig förväntan om att vardagen i ett flerfamiljshus ska vara som en jävla Gevalia-reklam som aldrig tar slut? skriver Cissi Wallin.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

”Vi fick nya grannar för två år sedan. Vi hälsade på varandra i trappan både en och två gånger. De verkade trevliga och vi såg fram emot att umgås. Vi hade två barn och snart fick de sitt första. Då trodde vi det skulle bli naturligt att umgås, men icke sa nicke. De levde sitt liv och vi vårt.” Detta är citat från en insändare i en lokaltidning här i Stockholm. Jag såg den på en kompis Facebook häromdagen. Och så fortsätter insändarskribenten oja sig över hur hemskt och otrevligt hens förra grannars ovilja att bli polare varit. Och precis som min facebookvän känner jag bara ”TEAM GRANNARNA”!

LÄS MER: Cissi Wallin: Välkommen till Södermalm – här hycklar vi oss igenom tillvaron

För vi har väl alla haft dessa – de till synes totalt socialt oinkännande granntyperna som verkar tro att Sverige är någon sorts manisk version av deras inbillade bild av typ Syditalien, där man i stort sett flyttar in hos närmsta familj och umgås dygnet runt. Det klagas över den ”svenska kyligheten”, jag har säkert också skrivit snyftiga krönikor förr, om hur deppigt det är att knappt småprata med folk som bor i samma hus. Sedan blev jag 30 plus, fick barn och nöjde mig väldigt bra med de relationer jag redan har att, så att säga, underhålla löpande.

För snälla berätta – varför måste man umgås bara för att man bor i samma byggnad? Har barn på samma förskola? Båda kommer från Arvidsjaur? Båda åker samma buss? Båda gillar att handla på samma Coop? Vad är det för märkligt krystat socialt kodex? Varför räcker det inte med att säga ”hej hej, ha en fin dag” till sina grannar när man möts i soprummet och så går alla vidare i sitt lilla unviersum av vabb, posthögar och fredagsmys? Varför ska det existera någon skitnödig förväntan om att vardagen i ett flerfamiljshus ska vara som en jävla Gevalia-reklam som aldrig tar slut? Kom igen.

LÄS MER: Cissi Wallin: Att inte orka träffa någon är kanske inte så stört?

De allra flesta av oss orkar inte med obegränsat socialt umgänge. Mina batterier är i stort sett slut efter att ha haft en vanlig helg som någons fru, morsa och kompis på diverse aktiviteter. Då vill jag inte känna en press att lajva storfamilj med närmsta granne, bara för att de råkar ha barn i samma ålder. Och gissningsvis – gnällgrannen i insändaren bjöd antagligen själv inte in sina påtänkta polare i samma trapphus en enda gång.

+ Civilkurage. Däremot ska man våga ha civilkurage om man misstänker att granne far illa i hemmet. Följ fantastiska ”Huskurage”-tips!
– Bostadsrättsföreningsmöten. De tar aldrig slut. De är som krigsscenerna i Sagan om Ringen-filmerna.

Cissi Wallin

 ”Jag är en rabiat ganska kompromisslös feminist” – Möt Cissi Wallin

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset