De frågar oss ”Tänkte ni på deras familjer när ni berättade?”. Tänker de på våra familjer? Och på sina egna, som tvingas hantera detta?, skriver Cissi Wallin.
De frågar oss ”Tänkte ni på deras familjer när ni berättade?”. Tänker de på våra familjer? Och på sina egna, som tvingas hantera detta?, skriver Cissi Wallin.

Att självaste public service i form av Uppdrag granskning nu väljer att göra nästan 60 minuter på bästa sändningstid om ”vad händer när man går till botten med anklagelserna” under metoo istället för att välja vinkeln: vad händer om man går till botten med all den tystnadskultur som hållit kvinnor och barn gisslan i alla tider?, skriver Cissi Wallin.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Hur många kvinnors berättelser ska det krävas? Hur känd och mäktig måste en man vara för att motivera att namnge honom i media när kvinnorna börjar berätta? Hur mångas häxor ryms i en konspiration om en konspiration?

Ett ord som cirkulerat i mitt huvud under de senaste månaderna är fokusförskjutning. När vi borde prata om faktumet att 22 000 fall av sexualbrott anmäldes förra året i Sverige (BRÅ) så pratar vi istället om ”alla stackars män som blir falskeligen anklagade”. När vi borde prata om ett rättsväsende som sviker främst kvinnor och barn på löpande band (bara en bråkdel döms för just sexualbrott) så pratar vi om det omoraliska i att kvinnor börjat hänga ut sina förövare. Vi springer ständigt på fel boll, pillar valhänt på plåstrets kant när vi borde rycka bort det med full kraft för att blottlägga själva orsaken. Det pulserande blödande såret.

LÄS MER: Agnes Arpi: Inte ”faktaresistens” att kritisera svensk vård

Att självaste public service i form av Uppdrag Granskning nu väljer att göra nästan 60 minuter på bästa sändningstid om ”vad händer när man går till botten med anklagelserna” istället för att välja vinkeln: vad händer om man går till botten med all den tystnadskultur som hållit kvinnor och barn gisslan i alla tider?

Ska jag berätta vad man hittar där på botten? Botten av anklagelser om mäns våld och övergrepp. Jo, man hittar skam. Skuld där skuld inte borde vara. Förminskande av sina upplevelser. En hjärntvätt i att bara stå ut, härda, hålla käft. Sen kom #metoo som en naturkraft och gav kvinnor styrka och mod att åtminstone simma upp en bit från den dyiga botten.

LÄS MER: Nisse Edwall: Politiker, så här får ni min röst i valet

Men botten finns alltid nära. Vindarna blåser alltid tillbaka till häxprocessernas tid. Fokusförskjutningen. De frågar oss ”Tänkte ni på deras familjer när ni berättade?”. Tänkte de på våra familjer? Och på sina egna, som tvingas hantera detta?

Cissi Wallin

Plus: På botten föds också hopp. Havet är djupt men de goda fiskarna många (okej ska sluta vara från Göteborg nu).

Minus: Att vi inte kommit längre.

 ”Jag är en rabiat ganska kompromisslös feminist” – Möt Cissi Wallin i videon nedan

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset