Kvinnlig rösträtt kom inte gratis. Emmeline Pankhurst, militant feminist och ledare för den brittiska suffragettrörelsen, blir ivägburen av polis under en marsch för kvinnlig rösträtt 1914.
Kvinnlig rösträtt kom inte gratis. Emmeline Pankhurst, militant feminist och ledare för den brittiska suffragettrörelsen, blir ivägburen av polis under en marsch för kvinnlig rösträtt 1914.

Vi tar våra rättigheter våra förfäder stångade sig blodiga för att ge oss för givna. Att vi bara kan med. Det är ju så man skäms, skriver Cissi Wallin.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Tänk vad många som klagar på orättvisor och förtryck, men samtidigt inte tycks göra något konkret alls för att förbättra läget. Vad hände med oss svenskar? Hur gick vi från upp till kamp till menlösa mähän? Ni kanske har sett SVT-serien ”Fröken Frimans krig”? Det hände ju på riktigt. Modiga kvinnor (och några stöttande män) för hundra år sedan, som osjälviskt och med stort mod stred för svenska kvinnors rösträtt. Ni kanske minns hur svenska HBTQ-personer ockuperade Socialstyrelsen 1979, och vägrade lämna byggnaden innan staten tog bort sjukdomsklassificeringen av homosexualitet?

LÄS MER: Cissi Wallin: Varifrån kommer alla elaka barn?

Det är två exempel på när svenskar visat ryggrad och civilkurage genom historien. Nuförtiden verkar civilkurage nästintill vara jämställt med en superhjältegärning. En kvällstidning har till och med ett ”svenska hjältar”-pris för människor som gjort självklarheter, om man nu ska kalla sig medmänniska. Men så kliver ju majoriteten över hemlösa på gatan, personer med ett namn som kanske slutat andas. Ingen vill riktigt kolla. Alla har mobbande barn i sina ungars skola, men nästan ingen tar mobbade barnens parti på riktigt, som att rentav hålla sina barn hemma i protest tills skolan tagit problemen på allvar. Vi pratar om att få slut på rasism och kvinnoförtryck men hur många tar det från ord till handling? Framförallt om man inte är direkt drabbad själv?

Hur gick vi från upp till kamp till menlösa mähän?

Samtidsmänniskan känns bara mer och mer passiv. Mer och mer bekväm. Mindre och mindre benägen att ta minsta lilla risk, hamna i minsta lilla läge av ”dålig stämning”. Vi vanärar våra förfäders minne. Vi tar våra rättigheter de stångade sig blodiga för att ge oss för givna. Att vi bara kan med. Det är ju så man skäms.

LÄS MER: Nisse Edwall: Varsågod – en tipspromenad till alla män

När jag lägger upp en bild på mig själv när jag varit hos frisören får den avsevärt fler likes än när jag lägger upp ett inlägg om att börja ta problemen i svenska skolan på allvar. När jag berättar öppet om övergrepp drunknar jag i meddelanden från människor. Som främst vill lägga ännu fler grejer i mitt knä, som de tycker jag borde strida för.

Det är ju så skönt när någon annan gör jobbet. När någon annan än just en själv tar på sig att skapa lite ”dålig stämning”. Det är ju så man skäms.

Cissi Wallin

Plus: Aktivister och kämpar som sällan uppmärksammas, inte når ut till så många som borde nås ut till. Till exempel kvinnor i förorter som kämpar mot hedersförtryck. Ni är mina hjältar alla dagar.
Minus: Den stora massans passivitet. Vi får trots allt det samhälle vi själva skapar.

”Jag är en rabiat ganska kompromisslös feminist” – Möt Cissi Wallin

Kommentera denna artikel

Vad tycker du? Här har du möjlighet att kommentera denna artikel. Vi på Metro vill ha en öppen dialog där de som deltar respekterar varandras åsikter. Alltså förväntar vi oss att du håller en schysst ton. Du kan framföra dina åsikter på ett civiliserat sätt även om du inte håller med om andras. Vi tror på dig!

Här kan du läsa hela vår kommentarspolicy.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset