Så här i mörka hösttider kommer Metros Jack Werner ut med sin bok "Creepypasta - spökhistorier från internet". Han går där igenom de läskigaste berättelserna på internet, analyserar och kartlägger dem. I dag kan Metro publicera ett utdrag ur boken: historien om den försvunna filmen "Cry baby lane" och en påhittad spökhistoria som följde i dess spår.

"Cry baby lane" var en skräckfilm för barn som tv-kanalen Nickelodeon producerade och sände vid halloween år 2000. Filmen handlade kortfattat om ett gäng ungdomar som av misstag råkar reinkarnera den ena av två sedan länge döda siamesiska tvillingar, varpå han börjar hemsöka deras lilla stad. Men filmen var uppenbarligen inte alls lämplig för sin målgrupp. 

Efter att sluttexterna rullat blev Nickelodeon nedringda av arga föräldrar, vars barn grät och hade sömnproblem. 

Nickelodeon stoppade blixtsnabbt filmen från att repriseras igen, placerade den i malpåse och sysselsatte sig därefter med att låtsas som att filmen aldrig hade funnits. Sedan dess var den bokstavligt talat försvunnen, ihågkommen enbart av de som råkade sitta framför tv:n en oktoberkväll år 2000. Åren gick, och i takt med att de som hade varit barn vid millennieskiftet växte och blev äldre poppade nyfikna frågor om filmen upp på nätet. En av de tidigaste jag kan hitta ligger på filmuppslagsverket IMDB:s forum, i anslutning till deras artikel om filmen, och kommer från användaren movie_luver09. Den 22 februari 2005 skriver hon att den skrämde brallorna av henne, men att hon gillade den. "Jag undrar varför den inte finns ute på video? ", frågade hon. 

Flera andra kom in i forumtråden, instämde i att de mindes den som bra och läskig, och bad den som eventuellt satt på en kopia att i så fall dela med sig av den. 

Medan nya trådar tillkom i IMDB:s forum, alla lika undrande och nyfikna om den försvunna filmen, började samma diskussioner uppstå på andra platser på nätet. 

2008 efterfrågades filmen på ett forum på Yahoo! Answers, 2009 startades Facebookgruppen "Cry baby lane fan club", och året efter undrade någon i en arkiverad tråd på bildforumet 4chans underforum för tvdiskussioner om han var den enda att minnas en "tvfilm som hade premiär på halloween och handlade om en ond siamesisk tvilling". 

Någon gång under januari 2011 upptäckte /x/, 4chans underforum för diskussioner om det paranormala, historien om "Cry baby lane". Av själva forumtrådarna finns inga sparade, men de som var engagerade i forumets jakt på sanningen startade bloggen "The hunt for cry baby lane" för att samla och tillgängliggöra den information de lyckades få fram. Den 24 januari 2011 skrevs dess första inlägg, där det noterades att "INGEN kan hitta en upplaga av filmen någonstans, vilket är riktigt läskigt eftersom den bara är tio år gammal, och då går det ändå lätt att hitta mycket äldre tvspecialer än så. " 

Filmen eftersöktes nu i en stor och organiserad skala, men ändå hittades bara ett fåtal indicier på att den någonsin ens hade existerat. På bloggen finns en gammal inscannad sida ur någon tidnings tv-bilaga från kvällen då den gick, en snutt av trailern (sedermera raderad från Youtube) och en underlig Facebookanvändare som tjurskalligt hävdade att han satt på en kopia av filmen men krävde stora pengar för att ens dela med sig av bevis på saken. 

Mystiken kring Cry baby lane var vid det här laget så tät att den kunde skäras i med kniv. Tänk själv: En grupp människor med falnande men känslosamma minnen av en film som verkade ha blivit bortstädad uppifrån, men lämnat efter sig några fragmentariska spår, stöter på patrull i sin jakt på sanningen. Med så mycket att inspireras av måste fantasin ha börjat löpa fritt hos de inblandade. Vi har en okänd skärmdumpande hjälte att tacka för att vi i dag vet att den första spökhistorien om "Cry baby lane " dök upp på 4chans /x/underforum klockan 20.37 den 31 januari 2011. 

Här följer en översättning av historien: 

CRY BABY LANE

1999 var jag 22 år gammal, och hade just gått ut min utbildning i manusförfattande för tecknat och barnfilm på universitetet Emerson i Boston. Min studieskuld var rätt tung, så när Nickelodeon Studios erbjöd mig praktik tackade jag omedelbart ja. Chansen att komma ifrån mitt skitjobb som guide för en stadsvandring med Benjamin Franklintema tänkte jag inte försitta.

Många av er strävar efter att få se "Cry baby lane", men ni kommer aldrig att få se originalfilmen, ens om Nickelodeon av något skäl bestämmer sig för att släppa den. Ni kommer aldrig att få se det som visades på tv, och jag är jävligt säker på att ni aldrig heller kommer att få se det original som Peter Lauer, regissören, gjorde. 

Jag tror inte ens att Nickelodeon har den ursprungliga klippningen av filmen längre, och om de har den är det som backupkopior inlåsta i något valv tillsammans med alla förbjudna avsnitt av "Ren och Stimpy", och de där onämnbara avsnitten av "SvampBob Fyrkant". 

Jag är tämligen säker på att Lauer har originalversionen stående i någon bokhylla bredvid sina snuffilmer, den sjuka jäveln. 

I alla fall, jag anställdes 1999 och fick omedelbart en roll i det kreativa produktionsteam som jobbade med filmen "Cry baby lane". Detta var drygt ett år innan den skulle sändas, och allt som allt var det ett projekt med ganska låga ambitioner. 

Vi var bara fyra personer i produktionsteamet, där jag var den enda fasta, resten kunde när som helst omplaceras beroende på Lauers infall. Han sa att det var för att bibehålla den fräscha kreativiteten. Jag trodde att det var för att han försökte dölja något... Och jag hade rätt. 

Vi hade alltså något mer än ett år på oss att göra en tv-film, det vill säga inte bara skriva och casta den utan också spela in och klippa den. Lauer jobbade långsamt, och efter de tre första veckorna hade vi bara idéer för den första kvarten i en film som skulle bli 85 minuter lång. Han var en märklig typ, lång och gänglig, med en konstig kroppshållning. Han stammade, och ibland, när man tittade upp från sitt papper under någon av hans oändliga brainstormingar satt han och stirrade på en med ett leende på läpparna. 

Han vände alltid bort blicken när man sett honom, och jag tror att det var det obehagligaste, att han alltid såg ut som att han hade något att dölja. Men annars var brainstormningarna helt okej, till att börja med. Vi fick till filmens premiss ganska perfekt: Två bröder råkar släppa lös en demon och hamnar i trubbel när de försöker ställa allt till rätta. Inte direkt någon Emmyvinnare, men ni fattar, det var en okej början. 

Jag tänkte mig filmen som lite fånigt spökaktig, lite som den där serien "Kurage", den hariga hunden. Lauer gjorde det emellertid solklart för oss redan från början att han ville ha filmen så skrämmande som möjligt. Han ville inte veta av några billiga knep eller präktiga lyckliga slut, nä, han ville gå längre än vad andra som sysslade med skräck för barn någonsin gjort... Och jag antar att det var det han gjorde. 

Efter några veckor märkte jag något: Lauer hade total makt att övertala alla andra i vårt produktionsteam. Ingen stod emot honom, och då föreslog han ändå rätt rejält morbida saker. 

Jag minns hur han ville att den yngre brodern skulle bli påkörd av en lastbil och dö halvvägs in i filmen. Jag sågade idén på en gång, men var den enda som sa någonting alls, och så fortsatte det tills jag lämnade studion för att aldrig komma tillbaka. Först höll han sina idéer om kannibalism och annat sjukt till skämt och smaklösa kommentarer, men allt eftersom blev de mer och mer uppen bara. Jag kunde ge honom någon idé (som det allt som oftast slutade med att han använde), typ: "Vad sägs om att filmen börjar med att en läskig begravningsentreprenör berättar spökhistorier för killarna? ", varpå han svarade: 

"Ja... Och sedan skär han upp dem i småbitar och tvångsmatar sin hund med dem! ". De där skämten återkom ett par gånger i ett tidigt skede, men sedan blev han allvarlig. 

Han brukade ställa sig upp som om han var något slags Jesus, harkla sig högljutt och tillkännage sin idé. Och jag var den enda som sågade dem. Varenda jävla gång. 

En dag, nära slutet av en brainstormning, klarade han strupen och ställde sig upp. Alla tystnade och tittade på honom, som vi brukade. 

"Herrar och honor, jag har en idé. " Jag minns exakt hur han gjorde det. Han gjorde en konstpaus, tittade direkt på mig och sa: 

"Handlingen ska kretsa kring en siamesisk tvilling. Har ni någonsin hört talas om Donnersällskapet? " Alla nickade utom jag. Jag gillade inte vart detta var på väg. "De åt upp sig själva när kölden föll. De åt varandra. " Alla nickade igen. Jag slöt mina ögon. 

"Vad skulle siamesiska tvillingar göra om de inte hade något att äta? Skulle en vänta tills den andra dog, och då sluka sin systers kött? 

Skulle de klösa ut varandras ögon tills någon av dem dukade under, och sedan frossa i sig själv som en gam när den sliter skinnet av ett dött rådjur? Jag vet inte. Det är verkligen intressant. " Jag kunde inte förstå vad fan det var jag hörde. Jag såg mig om i rummet, och inte en jävel rörde sig. Allas ögon var riktade mot Lauer utom mina. När jag tittade tillbaka på honom stirrade han fortfarande på mig. 

"Barn gillar våld, de frossar i det. Barn gillar att bli rädda. Så tycker du inte att vi ska skrämma dem, Jonny? " Han böjde sig fram över bordet och hamnade jävligt nära mitt ansikte. 

Hans andedräkt luktade ruttnande bajs. Jag stirrade tillbaka på honom. 

"För att vara ärlig tycker jag att du är jävligt störd. " Han log och ställde sig raklång igen. 

"Åh, visst är jag störd, men man måste vara störd om man ska överleva i denna mordiska värld. " Hans leende blev bredare. 

"Bokstavligt talat. Nu tänker jag visa er lite bilder som förhoppningsvis ska få igång er fantasi. " Han klev upp och stängde dörren. 

Jag reste mig och sa: "Vad fan håller du på med? " "Nej... " "Sitt. " Av någon anledning gjorde jag det, samtidigt som Lauer drog fram en sån där kass overheadprojektor. Han satte på den och började sedan halvskrika, med en ovanligt hög och hysterisk röst: 

"Det här är den jävla INSPIRATIONSKÄLLA vi BEHÖVER för att FORTSÄTTA med DENNA JÄVLA PRODUKTION. DETTA ÄR VAD VARENDA UNGE BORDE SE. " Hans ögon svällde upp, rödsprängda. 

Han lade en bild på overheadprojektorns glasyta. 

Rummet tystnade. 

Bilden var svartvit och grynig. Jag kunde vagt urskilja en pojke liggande på ett stengolv, med avskurna armar och svarta punkter där de blodiga stumparna satt. Det enda tydliga på bilden var hans ansikte. Han blödde från munnen. 

Lauer i det närmaste kastade bilden från overheadprojektorn, och drämde ner en ny. 

Det var en inzoomad bild på pojkens ansikte. 

Den var i färg. Blodet rann från hans öppna mun, ner på stengolvet, och hans ögon var slutna med smutsigt blod kring ögonbrynen och fransarna. 

Sedan öppnades hans ögon, och jag skrek. 

Rummet i övrigt förblev tyst och mitt skrik försvann, ringande i mina öron. 

Pupillerna var fullständigt svarta. Resten av ögonen var normala. 

Ju längre jag stirrade, desto mer öppna tycktes ögonen bli, mer och mer uppspärrade tills det såg ut som att skinnet ovanför hans ögonbryn och ögonhålor skulle slitas itu. 

Sedan började de blöda. Blodet började sippra, och jag svär att jag kunde höra det. Mer än så, det lät som om det strömmade. Mer, och mer tills stengolvet bara var en sjö av blod. Jag kunde höra det som om jag paddlade i ett vattendrag. 

Och nu kunde jag till och med känna lukten av pojken. Jag kände hur han luktade ruttet. 

Jag böjde mig ner under bordet och kräktes. 

När jag rest mig upp igen var bilderna borta. 

De andra i rummet såg helt uttryckslösa ut när Lauer tände lamporna. 

"Du kan gå," sa han och låste upp dörren. 

Jag gick ut genom den där jävla dörren och kom aldrig tillbaka. 

Detta inträffade vid slutet av brainstormningsperioden, och vid den tidpunkt då jag drog var castingen klar och manuset nästan helt färdigskrivet. De var katastrofalt efter schemat, men jag tror att Lauer planerat det så, så att det inte skulle finnas tid att klippa filmen ordentligt. Jag såg den inte när den sändes, men jag hörde från en vän som jobbade med Nickelodeons klippning att de hade varit tvungna att radera bortåt 15-20 minuter för att det var för "besvärande" för att överhuvudtaget kunna visas. De hade inte tid att kontrollera filmen ruta för ruta. 

Och om de inte lyckades klippa bort varenda scen som hade de där bilderna i sig uppfylldes nog Lauers önskan. Vartenda barn som sett "Cry baby lane" har ett undermedvetet minne av bilderna, och jag gråter för deras skull. Jag gör verkligen det, för de förstörde mig, och detta som jag nu skriver till er kommer att bli det sista jag överhuvudtaget skriver. Sedan ska jag skära upp min hals och överskölja den här jävla datorn med blod. 

Men först borde jag berätta något för er. 

Tidigt i processen kom Lauer med en idé om två bröder som fångat en ekorre i en glasburk, långsamt dränkt den och sedan fyllt burken med sand och sänkt den i en sjö. Snart efter att detta föreslogs sändes "SvampBob Fyrkant"avsnittet "Tea at the treedome", där karaktären Sandy Kind introducerades. 

Lauer föreslog också att en man med "bläckfiskartad näsa" skulle ta av sig byxorna framför kameran i en scen, och våldta de två pojkarna utanför bild. Inte långt därefter dök Bläckvard Tentakel upp som en av de stora karaktärerna i "SvampBob Fyrkant". 

Det föreslogs att de två skulle vara halvbröder som tvingades att bo i samma hus efter att den ena pojkens mamma hittats död och delvis uppäten i en slarvigt grävd grav, mördad av sin egen make, en lokal väderpresentatör. Ett tvprogram med den ungefärliga premissen, "Drake & Josh", började 2004 att sändas - och styvfadern är mycket riktigt en väderpresentatör. 

Lauer tyckte vidare att den yngre brodern skulle ha en hundkoja i vilken han förvarande olika djurfoster i syra, som han regelbundet använde för att förgifta sin mamma och sedan ha sex med den misshandlande styvfadern. Kort därefter hade "As told by Ginger" premiär. 

En man som fångar barns själar i en dammsugare och skickar dem till Hades? "Danne Fantom". 

En robot som går bärsärk på de två bröderna, dödar en och sätter på sig hans skinn för att låtsas vara den döde brodern i dennes skola? 

"Mitt liv som tonårsrobot". 

Det bara fortsätter och fortsätter. Nickelodeon vet, och de tillåter Lauer att fortsätta, ibland subtilt och ibland övertydligt. 

Och det finns inget du eller jag kan göra åt saken. Vill du se det?

Varsågod. 

Fotnot: Peter Lauer finns på riktigt, men det här är en fiktiv spökhistoria och händelserna som beskrivs överensstämmer inte med verkligheten.

Under våren måste de vid det här laget fanatiska sanningssökarna bakom bloggen ”The Hunt for Cry Baby Lane” ha fortsatt sin jakt på filmen, men hur det gick till vet vi inte. De har nämligen inte lämnat mycket spår efter sig. Efter ett inlägg den första februari 2011, där bloggen återger creepypastan ovan och nämner att den ”nyligen dök upp på /x/”, tystnade den.

Därefter står inte mycket att finna på nätet om Cry Baby Lane.

26 februari undrade ännu en person om den på Yahoo ! Answers, den 14 juni laddades en spansk översättning av creepypastan upp till ett argentinskt community, och två veck or senare lade någon upp en inläsning av den engelska  originalversionen på Youtube. I Facebookgruppen ”Cry Baby Lane Fan Club” var aktiviteten måttlig, men med jämna mellanrum slängde någon ut en passionerad vädjan till ingen särskild om att försöka få fram filmen. Den femtonde juni skrev en Wayne Smith att han hade mejlat Nickelodeon om Cry Baby Lane, och att de i sitt svar hade förnekat att den alls existerade.

Men en knapp månad senare, den nionde juli 2011, publicerades faktiskt ett 3 minuter och 39 sekunder långt klipp ur filmen på en filmsajt. I klippets beskrivning konstaterades det att det var ”det enda kända kvarvarande materialet från denna film”, och den länkade till en namninsamling som hade startats av personerna bakom bloggen ”The Hunt for Cry Baby Lane”. I namninsamlingen bad man i ett respektfullt och försiktigt tonläge Nickelodeon att antingen släppa filmen för försäljning, eller reprisera den under följande halloween.

”Vi hoppas verkligen ni vill överväga denna vår förfrågan”, skrev de. ”Behovet av detta är lätt att förklara : vi önskar förstå vår historia, och känna till vad den innehållit. Vad skulle kunna vara så fruktansvärt att det nu varit oåtkomligt i över tio år ? Våra motiv är inte gömda i någon dold agenda, utan vi drivs av en ärlig efterfrågan, en enkel önskan att få se en film som länge har gäckat oss och därmed avsluta jakten på Cry Baby Lane.”  

Namninsamlingen hade fått 424 underskrifter.

Den fjärde augusti inträffade slutligen något som skulle visa sig avgörande för historien om Cry Baby Lane, nämligen att någon skapade en sida för filmen på nätuppslagsverket Wikipedia. Den innehöll inget nytt för de som hade följt ut vecklingen dittills, men länkade till såväl creepypastan som bloggen och noterade i en påtagligt besviken ton att det var osannolikt att filmen ”någonsin skulle ses igen”.

Artikeln hamnade i Wikipedias underkategori ”Lost films”, där, som namnet antyder, filmer som förlorats eller förstörts under historien listas. Där nämns flera av den legendariska skräpregissören Ed Woods filmer, en tidig kortfilm av självaste Alfred Hitchcock, Andy Warhols första film och mängder av stumfilm från tiden före 1930. Och, från och med den fjärde augusti 2011, Cry Baby Lane av Peter Lauer.

Underkategorin ”Lost films” är en fantasieggande favoritplats för de många Wikipediavandrare som i brist på bättre saker att fördriva sin tid med sitter och klickar sig från artikel till artikel och låter sig översköljas av onödig kunskap, och Cry Baby Lane var den enda titeln på listan som gjorts efter 70-talet. En helt ny publik upptäckte nu historien om den försvunna barnskräck isen.

En av dem spred den 10 augusti vidare Wikipedialänken till Reddit, och där fick den tusentals tummar upp och blev en av den sociala länktipsningssidan mest omdiskuterade länkar. Och rätt som det var hände det. En person under användarnamnet firesaladpeach såg tråden, klickade och gick in för att skriva en kommentar.

”Jag har en VHS med Cry Baby Lane som jag spelade in när den gick.”

”Du är på väg att förändra Wikipedia”, svarade någon.

Efter att filmen återupphittats och offentliggjorts gick Nick elodeon 2011 med på att reprisera den, och gjorde så på hal- loweenkvällen samma år, på dagen elva år efter dess premiär. Den enda skillnaden, och ett tecken på att man kanske hade lärt sig en läxa, var att åldergränsen för filmen höjdes från den ursprungliga sjuårsgränsen till TV-PG-V (det vill säga att den innehåller ”material that parents may find unsuitable for younger children”, närmare bestämt våld ).

Enligt vad en representant för kanalen sade till nöjessidan The Wrap var den dock aldrig förbjuden, utan helt enkelt bara bortglömd.

I dag finns den en gång så mystiska filmen tillgänglig både att köpa, ladda ned och att se på Youtube. Lever den upp till de förväntningar som publiken genom åratal av mystifiering, viskning ar och sökande fått, då ? Nja. Recensenterna (varav de flesta är bloggande amatörer, då filmen trots sin fascinerande historia aldrig riktigt nådde upp till de stora medierna) verkar överens om att det är en hygglig skräckfilm för unga tonåringar men ingenting därutöver.

”Om du kan, försök att låta denna film fortsätta vara bara en vandringssägen – för den är mycket roligare som idé än som faktisk produkt”, skriver en särskilt kritisk tittare.

Jag har själv följt hans råd, och inte sett Cry Baby Lane. Det är med den som med resten av den här boken: det är spökhistorierna och inte verkligheten bakom som lockar.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset