Nina Åkestam: Därför säger jag upp min PT
Nina Åkestam: Därför säger jag upp min PT

NINA ÅKESTAM: För ungefär ett år sedan hade jag mitt livs första möte med en personlig tränare. PT:n frågade vad som var målet med min träning och jag svarade, helt ärligt: att bli smalare och få en snyggare kropp. PT:n skruvade obekvämt på sig och sa så du vill alltså må bra? Egentligen ville jag säga att nej du, om jag vill må bra står jag inte i en dåligt ventilerad lokal och lyfter tunga saker av plats, då träffas jag med ett gäng kompisar och över pasta och rödvin. Men det sa jag inte, för han såg så lidande ut. Det stod ingenting i hans manual om vad han skulle göra när någon kom in i hans rum och sa det de flesta tänker.

 
I sin senaste bok, ”Tio lektioner i matlagning”, skriver Lotta Lundgren om dieter. De allra flesta som bekänner sig till en diet motiverar sitt val med att det får dem att må så bra. Egentligen vet vi alla att det oftast är skitsnack. Om det gick att leva på lösgodis och ändå se ut som Beyoncé skulle de flesta gymlokaler gapa tomma, och topplistornas kokböcker handla mindre om ”metoder” och mer om … tja, mat. Men eftersom det inte riktigt är okej att erkänna vår egen utseendefixering, så drar vi hälsokortet. Det funkar alltid. För ingen kan väl påstå att vi håller på med något onödigt om vi mår bra av det?
 
Jag är övertygad om att när historikerna ser tillbaka på vår tid kommer de att diagnosticera vårt samhälle som en grav hypokondriker med lätta slängar av psykos. Vi lever längre och bekvämare än människor någonsin tidigare har gjort. Vi äter bättre och godare mat. Vi rör på oss mer, röker och dricker mindre, kan ta ett enkelt piller mot sådant som förr var dödligt eller i alla fall väldigt plågsamt. Och ändå ägnar vi så mycket tid åt att jaga en hälsa som vi i det flesta fall redan har.
 
Min svärmor var i Thailand nyligen, i ett område med mycket turister, framför allt familjer från de skandinaviska länderna. Hon berättade att hon aldrig hade sett så många vältränade småbarnsföräldrar. Mammor med magrutor, pappor med svällande biceps. Men ingen verkade glad. Och jag fick en fruktansvärd inre syn av min egen gravsten: här vilar Nina Åkestam. Hon dog 137 år gammal, snygg men olycklig.
 
Så nu har jag bestämt mig. Jag säger upp den där PT:n som skruvar på sig. Jag mår bra när jag sitter på ett flyg som taxar ut på startbanan. Eller när jag får hålla i min bästa kompis nyfödda bebis. När jag jobbar på en text som jag tror kommer att bli bra. När jag åker längdskidor i blixtsnabba spår. När jag äter god mat som är lagad av någon som bryr sig. Det får bli min nya metod. Visst kanske jag skulle leva ännu lite längre om jag bytte ut pastan mot dinkel. Men vad sjutton är den där extra hälsan värd om man inte gör något vettigt med den?
 
+ Linnéa Henrikssons nya album ”Du söker bråk, jag kräver dans” är helt beroendeframkallande.

- Att det fortfarande, 2014, behövs ett upprop från kvinnliga musiker för att de inte ska bli utskrivna ur musikhistorien.  
Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset