NINA ÅKESTAM: De senaste åren har de poppat upp som liljekonvaljer ur jorden. Anna och Jesse, Daria och Jason, Mia och James, Anna och Johan, Johanna och Aron, Rebecka och Johan. Det skulle kunna vara ett tecken på att podd-trenden fortsätter att hålla i sig, men jag är i 30-årsåldern och de här paren är inte mediemänniskor som pratar med varandra i skrapiga mickar.

Mina vänner har börjat gifta sig.

De som för ett par år sedan stod på Riche med ett fireballglas i ena handen och en telefon fylld av tvetydiga sms i den andra dricker i och för sig fortfarande fireball, men nu gör de det iklädda vit tyll och kostym.

För den som liksom jag är ganska ny i det här bröllopsgäst-gemet infinner sig diverse frågor. Exakt hur hårda är de där klädkoderna? Hur dansar man egentligen vals? Menar de verkligen att de inte vill ha presenter? Hur lång tid tar det att åka till en schweizisk alpby? Och inte minst: är det här något jag själv skulle vilja vara med om någon dag?

Länge kändes den frågan helt inaktuell för mig. Jag var singel och min mest långvariga relation var med mitt jobb och karaktärerna i How I Met Your Mother. Ibland kämpade jag för att förändra det, helt utan framgång.

När jag precis hade gett upp och bestämt sig för att vara nöjd med att det var så livet skulle vara för mig, träffade jag Anton. Efter de första veckorna av nykärhet när vi-ska-vara-tillsammans-för-alltid var det enda vi kunde prata om, dök det upp så mycket annat: resor, flytt, jobb, 30-årsdagar.

Vi slutade prata om för-alltid, för vi hade så mycket att stå i precis just nu. Det var fantastiskt. Men någonstans mitt bland sågspån och flyttkartonger insåg jag att det inte skulle räcka. Det fanns andra som hade varit våra sambor. Han och jag är ju mer. Bättre. Annorlunda. Jag vill visa det för alla. Säga det högt, fira det stort, för han är det bästa som har hänt mig.

Och allra mest vill visa det för mig själv. Jag har ofta varit så jävla feg i relationer. Hållit avstånd, analyserat, dragit mig undan, försäkrat mig om att aldrig vara den som är mest kär. För att slippa bli sårad undvek jag så mycket som möjligt att känna något alls. Jag vill inte vara så. Inte med honom. Och om det är någon jag är villig att ta vilken risk som helst för, så är det ju han.

Han med den benhårda viljan och det orimligt stora hjärtat, som kan prata i timmar om rymden och framtiden och helst sover helt insnurrad i täcket med huvudet precis bredvid kudden.

Så på skärtorsdagen, exakt ett år efter att jag för första gången provade att borra ner hakan i halslinningen på hans tröja, frågade jag honom. Nu återstår det att se om jag lyckas få samma svar när jag föreslår att vi ska spela Drakes The Best I Ever Had som bröllopsvals.

+ Festsäsongen
Fyra månader av studentskivor, mottagningar, bröllop och festivaler börjar NU!

- Väderoro
Att jag redan nu börjar oroa mig för vädret i Gagnef den 11–12 juli.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset