Metro recenserar storfilmen i Cannes

Mottagningen var bestämt ljummen under tisdagens överfulla pressvisning av Ron Howards ûberhypade filmatisering av Dan Browns gränslöst succéartade roman, som inledde årets Cannesfestival – och går upp biograferna världen över på fredag.

Mycket snack har gällt huvudrollinnehavarens Tom Hanks dubiösa frisyr, men det vågiga håret är den dubble Oscarvinnarens minsta problem då sommarens stora blockbuster är en stor besvikelse.
Det är överraskande med tanke på filmens imponerande härkomst med Hanks och Howard arbetandes på ett manus av Oscarvinnande Akiva Goldsman (A Beautiful Mind). Å andra sidan att – som eldstormen av protester kring filmen har föreslagit – överföra en så kontroversiell bok som Browns till film skulle aldrig vara en vara så enkelt som att spatsera genom Louvren.

”Da Vinci-koden” klockar in på två och en halv timme, men det känns som bra mycket längre… inte en bra grej. Handlingen är väldigt förtäckt (för att hålla de tre-fyra personer som inte läst
boken ännu på sträckbänken kan man tro) och karaktärernas utveckling är väldigt förkortade. Vad får Hanks famösa Robert Langdon att gå igång?

Svaret finns möjligen i boken, men hans bakgrund gick inte igenom klippningen i filmen. Om du är inne på självstympning får du nog en kick av Paul Bettanys galne munk – men skada inte dig själv genom att försöka reda ut vad han egentlig gör i själva filmen. Det är en kod du lär ha vissa problem att knäcka.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset