Min gamla katt tittar ut genom fönstret på dagarna som går och jag avundas henne lite: Hon ser ögonblick, men knappast dagar och i vart fall inte år och än mindre årtionden. Hon säger inte att det eller det året var det värsta eller bästa hon varit med om. Det är ögonblick hon upplever, och jag vet inte ens i vilken grad hon minns svunna ögonblick. Katter är på det sättet märkligt tidlösa – höjda över kalendrarnas tid genom att vara nedsänkta i de undflyende ögonblicken.

Jag sträcker mig fram och klappar henne, i hopp om att något av hennes tidlöshet ska överföras till mig.

LÄS MER: Göran Greider: I den nya skolan är inte alla lika mycket värda
2016 var inget bra år, sägs det överallt. Kanske ett av de värsta i mannaminne, hävdar någon och räknar upp Trumps valseger, den totala ödesläggelsen av Aleppo, de döda på Medelhavet eller de onormala temperaturerna i Arktis. Det är sant. Men jag försöker befria mig från att räkna tiden i enskilda år. Vi lever inte i år. Också vi lever i ögonblick, som i sig utgör enorma sammanflöden av allt som tidigare hänt och mycket av det vi hoppas på.
Ett annat sätt att se på 2016 skulle då vara att det var ett år då en rad dystra orsakssammanhang och vågor kulminerar och når ett slags dyster final. Trumps valseger? Den är inte oförklarlig. Trettio år av doktrinär marknadsliberalism och femton år av nykonservatism födde så mycket frustration och missnöje att en Trump blev möjlig. Men jag ser hans uppdykande på den politiska scenen som en kulmen på långvariga och dystra trender som kan vara på väg att fullbordas.

LÄS MER: Göran Greider: Castro ska varken demoniseras eller romantiseras
Jag försöker stå i mitt lilla ögonblick och se så långt tillbaka jag förmår och så långt framåt jag kan. Jag försöker lyfta mig ur ett enskilt år. Varje ansats att försöka tänka långsiktigt skapar ett slags optimism.
Vi kan vara säkra på att kriget i Syrien inte kommer att vara i all evighet. En kulmen kan ha nåtts. Och klimatvarningarna kommer nu så pass tätt att det bara är en tidsfråga innan alla politiker måste ta dem på det allvar de hitintills inte har gjort.
Karl Marx skrev en gång några hoppfulla rader med följande innebörd: Människan löser de problem hon ställs inför. Men det sker inte förrän alla tendenser i de system hon råkar leva i kulminerat och fullbordats.
Min gamla katt går nästan aldrig ut på vintern, förutom vissa överdrivet milda barnvinterdagar. Hon ligger där, vilande i sina ögonblick, vid sidan av den dator där jag skriver det här. Så jag tar hennes lugn och lägger till all den oro över allt jag ser och hör – plus den optimism som kommer ur försöket att tänka över längre tid.
Mjau säger hon. Mjau svarar jag. Och dagarna går och lämnar bakom sig ett år.

+ Roligt att snart börja titta i min lilla röda fickkalender för 2017: så ny och fin! Oskrivna sidor, oskrivet liv.
– Obehagligt av Anna Kinberg Batra att i sitt jultal säga att det ska bli slut med daltandet med bidragstagare. Förakt mot människor som har det svårt.

LÄS MER: Göran Greider: Amerika har plötsligt blivit pinsamt – och deras anseende sjunker

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset
Mer om Nyårslöfte