"Vi ser döden på olika sätt, oavsett om det handlar om person eller kultur", skriver Daniel Nyhlén.
"Vi ser döden på olika sätt, oavsett om det handlar om person eller kultur", skriver Daniel Nyhlén.

Här åker vi till gravar och tänder ljus medan de i Mexiko klär ut sig och firar vilt.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Allhelgonahelgen gör oss påminda om döden. Många av oss åker till gravar och tänder ljus för våra nära som lämnat jordelivet, inte sällan alldeles för tidigt.
Det är en tid för eftertanke och sorg, men också något som firas på många håll i världen.

Den senaste James Bond-filmen ”Spectre” inleds exempelvis i Mexiko där agenten bistert rör sig bland tusentals människor utklädda till levande skelett. De firar, dansar och glädjen är påtaglig.

Día de los muertos (De dödas dag) som infaller den 2 november är nämligen en viktig religiös högtid i landet som har sitt ursprung i historiska traditioner.

Mörkt eller ljust – synen på livets slut är individuell. Vi ser döden på olika sätt, oavsett om det handlar om person eller kultur.

LÄS MER: Daniel Nyhlén: Krogsnobberiet eskalerar – hur trevligt är det?

Själv är jag konstant rädd. Minsta huvudvärk får det att gnaga i mig. Kan det vara en tumör?, tänker jag. Varför rökte jag de där förbannade cigaretterna och var alla dessa Dry martinis verkligen nödvändiga? För mycket fria radikaler lär förmodligen bli mitt öde – men så kan man ju inte tänka hela tiden. Eller?

Andra resonerar tvärtom. Det drabbar aldrig mig eller min familj. Men så händer det och allt rasar samman. Livet blir så påtagligt. Skört och förbannat orättvist.

Att jag är dålig på att visa de innersta känslorna är ingen hemlighet, och när mina nära påtalar saken försöker jag för det mesta skämta bort det. Men när döden slår till i din närhet så förändras allt, såvida du inte är en renodlad fullblodspsykopat.

När min älskade farmor dog upplevde jag det som märkligt att jag inte kände starkare. Det bekymrade mig ända fram till begravningen. Men när jag såg kistan med alla ljus så brast det inom mig. Tårarna rann och jag kunde inte hejda den känslostorm som bröt ut.

LÄS MER: Daniel Nyhlén: Att vara gubbe är årets hetaste trend

Jag grät floder. Kanske blev jag rädd – för det är en känsla som vi ofta förknippar med det absoluta slutet.

Det gäller de flesta. Ja, till och med alla ondskefulla Bond-skurkar som har likviderats på vita duken. Inte sällan med ett välriktat skott från filmagentens rykande Walther PPK.

De sista förtvivlade orden ”No, Mr Booond!” är en desperat längtan om att bara få fortsätta leva.

Plus: Humor. Se livet från den ljusa sidan ­– det piggar upp i höstmörkret.

Minus: Kylan. Får mig att längta till varmare breddgrader

Daniel Nyhlén, publisher

”Jag tittar inte efter kändisar” – Möt Metros krönikör Daniel Nyhlén i videon nedan.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset