En annan nonchalant typ är ”skövlaren”. Inte sällan en man som inte verkar fått mat sen medeltiden, skriver Daniel Nyhlén.
En annan nonchalant typ är ”skövlaren”. Inte sällan en man som inte verkar fått mat sen medeltiden, skriver Daniel Nyhlén.

Alla julbordsfantaster vet att det finns faror där ute. Jag syftar på de närmast hänsynslösa individerna vi riskerar att möta i kön, skriver Daniel Nyhlén.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Snart är det jul och i lämmeltåg lämnar vi våra hem för att frossa i alla godsaker som dukas upp på krogarna. Sill, prinskorv, köttbullar, lax och en massa annat gott. En och annan snaps slinker naturligtvis också ner i det som måste vara restaurangägarnas våta dröm. Julborden omsätter årligen cirka tre miljarder och då kan man ju bara föreställa sig hur mycket käk som konsumeras.

Jag är ett stor fan av att äta gott och älskar det traditionella julbordet, som dessvärre på sina håll närmast har blivit utrotningshotat på grund av alla alternativa vegan- och skaldjursalternativ. Tillsammans med vännerna försöker jag åtminstone hinna med två stycken årligen. Maten ska helst sköljas ner med iskall julöl och de som dricker vin till julmat förstår jag mig inte alls på.

LÄS MER: Daniel Nyhlén: Jag hamnade efter prinsessan i toalettkön

Samtidigt, i all sin uppburna prakt, är julbordet en tvetydig företeelse.

Det är maten som alla till en början vill äta – men efter ett par sittningar står dig upp i halsen. Alla julbordsfantaster vet också att det finns faror där ute. Jag syftar på de närmast hänsynslösa individerna vi riskerar att möta i kön. Den sävliga ”snigelplockaren” tillhör nog arten som irriterar mig mest. Ofta en trög typ, som masigt står och petar i sillen, och till slut, efter att ha inspekterat de olika sorterna i all evighet, släpigt släpper en liten sillbit som i slowmotion landar på fatet. Att kön bakom dem får Madame Tussauds i London att blekna tar de ingen notis om.

En annan nonchalant typ är ”skövlaren”. Inte sällan en man som inte verkar fått mat sen medeltiden. Här ska det frossas slevas och grävas i allt som går att stoppa i sig. Bordet närmast ockuperas och råkar du sträcka dig efter en liten köttbulle kan du räkna med att få en armbåge rakt upp i solarplexus.

LÄS MER: Daniel Nyhlén: Alla måste förhålla sig till döden på sitt eget sätt

Till sist har vi så klart också det ”packade puckot” som efter sisådär tolv starköl står och kladdar i sillen för att sedan lystet spana in helt andra saker än det som serveras på faten. Helt plötsligt påminns du om att julbordet har sina rötter i vikingatiden då man istället brukade ”dricka jul” och slå varandra på käften.

Men nu tycker jag att vi istället fokuserar på hur trevligt ett julbord kan vara.

– Hej, tomtegubbar, slå i glasen och låt oss lustiga vara!

Daniel Nyhlén

Plus: Sunes jul. Peter Haber i julbordsscenen är en sevärd klassiker.

Minus: Vintersnuvan. Usch, vad det snörvlas överallt.

 ”Jag tittar inte efter kändisar” – möt Metros kolumnist Daniel Nyhlén i videon nedan.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset