Reine Carlsson, Per-Anders Lindfeldt, Linda Dankert och Marica Markkula glömmer aldrig natten mellan den 29 och 30 oktober 1998.
Reine Carlsson, Per-Anders Lindfeldt, Linda Dankert och Marica Markkula glömmer aldrig natten mellan den 29 och 30 oktober 1998.

Bilden av livlösa kroppar, förtvivlade föräldrar och en lokal i lågor försvinner aldrig från näthinnan. Reine Carlsson, Per-Anders Lindfeldt, Linda Dankert och Marica Markkula jobbade alla med räddningsarbetet den natten. En natt de aldrig glömmer.

Per-Anders Lindfeldt var stationerad på Lundby brandstation som rökdykare. Det hade varit en lugn kväll och de förberedde sig inför natten, men de var inte beredda på den katastrofen som väntade.

Det var ett enda stort inferno

Larmet kom, men de fick inte mycket information att gå på. Det brann någonstans på Backaplan. SOS Alarm hade hört något svagt om Makedoniska föreningen och Backateatern som båda låg på Herkulesgatan.

– Vi fick information om att det var någon form av brand kring fastigheten. När vi börjar närma oss så ser vi lite rök. Vi trodde att det var rekvisitacontainrarna som tillhörde Backateatern. De hade varit utsatta tidigare, säger Per-Anders.

LÄS MER: Angeredsgymnasiet förlorade 15 elever: ”Skolan kändes kall”

Det tog inte ens tre minuter innan Räddningstjänsten var framme. När de rundar fastigheten får de tvärstanna med brandbilen.

– Vi möter någonting jag inte kan beskriva. Det var fullt av skräckslagna ungdomar i trasiga kläder, svarta i ansiktet som bär på varandra. Några ligger på marken. Det ser ut som en krigsplats, säger Per-Anders.

Polisbevakning utanför den brandhärjade industrilokalen på Backaplan i Göteborg som sattes i brand natten till den 30:e oktober 1998, där ett diskotek hade arrangerats för ungdomar. Omkring 200 personer skadades och 63 personer omkom i branden. Foto: Roger Lundsten/ TT.

Några ungdomar hade lyckats ta sig ut genom att hoppa från de små fönstren, som var runt fyra meter över marken. Andra hade kunnat ta sig ut genom den enda dörren in till fastigheten. Vissa försökte även ta sig tillbaka in för att rädda sina vänner.

På bara några sekunder måste Per-Anders och hans kollegor ställa om. De hade inte fått någon information om att läget var så allvarligt.

Skriken tystnar

I bilen tittade Per-Anders åt vänster och fick se en flicka hänga ut ur ett fönster. Hans kollegor tittade åt andra hållet och fick se hur den enda dörren ut ur lokalen var blockerad av fastklämda ungdomar. Rökdykarna sprang åt varsitt håll.

– Vanligtvis går alla tre i rökdykargruppen till samma plats, men personen som hänger ut ur fönstret fångar min uppmärksamhet. Jag känner bara att jag måste ta den här personen. Mina kollegor försöker få loss de som fastnat i dörren, säger Per-Anders.

Diskoteksbranden i Göteborg 1998. Här visas en officiell bild från förundersökningen föreställande den utbrända lokalen. Foto: Polisen.

Per-Anders får ut flickan som har fastnat i fönstret. Hon verkade vara vid liv. Det var så många utanför lokalen redan, så Per-Anders trodde att de flesta hade lyckats ta sig ut, men han hörde att det fortfarande fanns fler inne i lokalen.

– Jag hör ett fruktansvärt liv där inne. Ett liv man inte vill höra, bara ångest och människor som skriker för sina liv, säger Per-Anders.

De ropar ”mamma, pappa, Gud hjälp mig. Jag dör”

Förstärkning tillkallades och det tog inte lång tid innan även räddningstjänsten från Gårda brandstation var på plats. Rökdykaren Reine Carlsson trodde inte sina ögon när de kom fram.

– Det var ett enda stort inferno, säger Reine.

Det var bara livräddning som gällde. Reine försökte också få ut de som satt fast inne i lokalen genom fönstren. När han skulle ta sig in ramlade han ner i ett av rummen och landade bland panikslagna ungdomar.

– De ropar ”mamma, pappa, Gud hjälp mig. Jag dör”. Det är en massa händer som tar och greppar efter mig. Där står jag och har livet i en mask och det är det enda de vill ha av mig, men det kan jag inte ge dem, säger Reine.

Räddningstjänsten på plats och tar hand om offren vid en branden. Omkring 200 personer skadades och 63 personer omkom. Foto: Roger Lundsten / TT

Skriken inne i lokalen tystnade efter bara några minuter. Snart hördes bara smattret av lågorna. Reine, Per-Anders och deras kollegor fortsatte att bära ut människor. Efter runt en halvtimma bestämde de sig för att avsluta arbetet.

Det var en overklig situation

När de åkte tillbaka till sina respektive brandstationer var det tyst i bilarna. Ingen visste vad de skulle säga.

Sjukhusen tömmer avdelningar

Under tiden som räddningsarbetet vid Makedoniska föreningens lokal pågick fick Sahlgrenska sjukhus ett larm om en stor katastrof. De skulle tömma salar och kalla in så mycket personal de kunde.

– Vi fick bara höra att det var en stor brand med många skadade, säger Linda Dankert, som var sjuksköterska på den centrala intensivvårdsavdelningen.

LÄS MER: Diskoteksbranden 20 år: Brev till mina älskade vänner

Det tog inte lång tid innan rök-och brännskadade människor strömmade in på sjukhuset.

– Det var en overklig situation, tumultartad. Det var så många unga människor och deras anhöriga. Det var väldigt rörigt. Man visste inte vem som var offer eller anhörig. Men när det väl gällde så var det ett fantastiskt samarbete mellan folk på plats, säger Linda.

En hälsning som lämnats inne i minneslokalen. Foto: Simon Krona.

Något hon aldrig kommer att glömma var lukten som spred sig på avdelningen, berättar hon.

– Det kom in en kille som var helt brännskadad i hela ansiktet. Han skrek. Vi kunde ju inte lägga syrgasmask över ansiktet på honom. Han bara skrek att han ville bli sövd, säger Linda.

Personal som var ledig eller precis hade gått hem ringdes in. De flesta trodde att det var ett skämt.

– Vi ringde in en tjej som varit ute och dansat. Hon sa att hon inte var nykter. Vi sa att det inte gjorde någonting, hon måste komma in och ta hand om anhöriga, säger Linda.

Man var inte förberedd på det här”

Sjuksköterskan Marica Markkula jobbade också den natten. Hon skickades ner till akuten från sin avdelning för att hjälpa till.

– Jag försökte hjälpa till där det gick. Tog blodprov, gav smärtstillande och pratade med anhöriga, säger Marica.

Entrén och akuten var fulla av vänner och familjer som letade efter sina närstående. Fler och fler hörde talas om händelsen och tog sig till sjukhuset.

LÄS MER: Vi överlevde diskoteksbranden – lyssna på oss innan ni bränner någons hem

Både Marica och Linda berättar att de hela natten kunde höra skrik och gråt.

– Jag var ganska ny. Jag hade bara jobbat två månader. Man var inte förberedd på det här, att bli inkastad i en sådan katastrof, säger Marica.

Man trodde inte riktigt att något sådant händer i Sverige

När det började lugna sig gick Marica inte tillbaka till sin avdelning. Hon hade mött en 16-årig pojke som just förlorat sin flickvän i branden.

– Jag satt där i trappan utanför min avdelning resten av mitt pass och försökte trösta honom, Men vad säger man till en 16-åring som precis förlorat sin flickvän och sina kompisar?, säger Marica.

Minnesväggen upprättades på Backaplan, Hisingen, 2008. Foto: Simon Krona.

Efter timmar av intensivt arbete kunde Linda och Marica gå av sina skift. 

– Det var en känsla av tomhet, säger Linda.

– När man gick av sitt pass var alla anhöriga i entrén. De grät, skrek och ryckte i en och tryckte upp foton i ansiktet på en och undrar om man sett deras barn. Den förtvivlan som fanns, du kunde ta på den, säger Marica.

”Detta ska aldrig hända igen”

När morgonen kom hade Göteborg förändrats. Det låg en annan slags stämning i luften de närmaste dagarna.

– Man trodde inte riktigt att något sådant händer i Sverige. Göteborg blev ju annorlunda efteråt. Det var en sådan obehaglig stämning i staden innan man hittade killarna som gjorde det, säger Marica.

Det har förändrat hela mitt liv

Det har gått 20 år sedan den natten. Marica, som jobbar kvar på Sahlgrenska, berättar att hon är mer uppmärksam på var nödutgångarna finns nu.

– Jag har blivit lite försiktig. Kommer jag till ett nytt ställe kollar jag närmaste nödutgång. Det gjorde jag aldrig innan, säger Marica.

Reine blev efter branden talesperson för den rökdykargrupp han tillhörde, vilket till slut ledde till att han tog tjänstledigt och började studera. Nu ägnar han sig åt att föreläsa om säkerhet och krishantering.

– Det har förändrat hela mitt liv. 20 år. Det kanske är bra att jag pratar om det här, så att det inte händer igen. Jag fortsätter att göra det tills jag inte kan längre, säger Reine.

Per-Anders har fortsatt på samma bana och är i dag insatsledare i Göteborg. Han bär med sig flera lärdomar från branden.

– Jag känner ett ansvar, framförallt av respekt för de drabbade och deras anhöriga, att utifrån det jag jobbar med så ska vi göra allt vi kan för att detta aldrig ska hända igen.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset