"Jag skriver för att påminna om att det bakom statistiken döljer sig verkliga liv. De som skjuts ihjäl har någon gång haft sin första skoldag, bjudit in sina kompisar till sitt första barnkalas eller kanske någon gång gått på sin första fotbollsträning", skriver Amat Levin.
"Jag skriver för att påminna om att det bakom statistiken döljer sig verkliga liv. De som skjuts ihjäl har någon gång haft sin första skoldag, bjudit in sina kompisar till sitt första barnkalas eller kanske någon gång gått på sin första fotbollsträning", skriver Amat Levin.

"Bakom varje siffra och varje rubrik döljer sig föräldrar som får uppleva sin värsta mardröm, släktingar som får se sina hjärtan gå i tusen bitar, kanske även barn som berövas en förälder", skriver Metros kolumnist Amat Levin.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Rubrikerna breder ut sig allt oftare. Det är i alla fall så det verkar. Det är med jämnare mellanrum jag läser om ännu en dödsskjutning i en av våra större städer, ytterligare en ung person som har fått sätta livet till trots att det knappt börjat.

När min kusin mördades för 17 månader sedan fylldes mitt huvud med frågor, den ena mer omöjlig att besvara än den andra. Varför ska någon människa behöva ha sitt eget blod som sista minnesbild? Vad tänkte han på under sina sista andetag? Vad får en person att avlossa åtta skott mot en annan människa, fullt medveten om att det kommer att släcka det ljus som brinner där inne? Eller är man medveten i det läget? Tänker man klart eller är hjärnan så förpestad av droger och demoner att den inte fullt registrerar vad det är för ofattbar handling man är på väg att utföra.

LÄS MER: Vi måste få de unga att förstå hur viktiga de är

Mest av allt kunde jag inte sluta bläddra i gamla fotoalbum och påminnas om barndomsminnen. De borde ha varit fina men blev nu som förvrängda. Varje minne förvandlades till en pusselbit, men när jag satte ihop alla bitar i huvudet bildade de varje gång samma motiv. Samma slut. Hur kan jag titta på en bild av honom där han ler, utan att tänka på att han i den stunden var ovetandes om att allt skulle leda fram till tidpunkten där någon beslöt sig för att avsluta hans liv?

Varje månad ser vi nya rubriker. Lika ofta väcks nya diskussioner om möjliga åtgärder. Fler poliser och hårdare straff, menar vissa. Stoppad införsel av vapen och mer åtgärder i utsatta områden för att tidigt ta hand om de ungdomar som av olika anledningar har fastnat i samhällets sprickor och ser kriminalitet som sin enda utväg, menar andra.

LÄS MER: Det går inte en dag utan att jag är tacksam över att jag är pappa

Men jag skriver inte för att låtsas som att jag har svaret på en sådan komplex fråga. Jag skriver för att påminna om att det bakom statistiken döljer sig verkliga liv. De som skjuts ihjäl har någon gång haft sin första skoldag, bjudit in sina kompisar till sitt första barnkalas eller kanske någon gång gått på sin första fotbollsträning. De som skjuts ihjäl är inte ansiktslösa kriminella, att de skjuts ska inte viftas bort som ”gänguppgörelser” som på något sätt ligger bortom ”vår” verklighet. Bakom varje siffra och varje rubrik döljer sig föräldrar som får uppleva sin värsta mardröm, släktingar som får se sina hjärtan gå i tusen bitar, kanske även barn som berövas en förälder.

Vi får aldrig glömma det.

+ Människan. Som är kapabel att ta sig igenom de allra värsta av tragedier.
– Skjutvapen. Som gör det alldeles för lätt att ta ett liv.

LÄS MER: Ingen mamma ska behöva begrava sitt barn

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset