Att Robert Stenkvist (SD) tror sig veta hur vi adopterade mår är ett hån, skriver Jin Lavesson.
Att Robert Stenkvist (SD) tror sig veta hur vi adopterade mår är ett hån, skriver Jin Lavesson.

Under Sverigedemokraternas landsdagar förklarade Robert Stenkvist (SD) att jag som adopterad är djupt traumatiserad av att a) ha blivit övergiven av min biologiska mamma och b) se ”lite annorlunda ut”. Skulle jag dessutom ha växt upp med homosexuella föräldrar, ja, då vore jag bortom räddning, skriver Jin Lavesson.

Detta är en debattartikel. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

I februari 1983 gjorde jag mitt livs resa när jag flögs tvärs över jordklotet mot mitt nya hem. Från Seoul, Sydkorea, till en svensk småstad. I detta lilla samhälle skulle jag växa upp, tappa min första tand, ha min första fylla och ta studenten. Aldrig otrygg, oftast lycklig, alltid lite annorlunda.

Mitt liv har skiftat i alla nyanser. Jag har varit på botten och toppen. Jag varit utsatt och priviligerad. Jag har varit olycklig och lycklig. Vad som påverkats av det faktum att jag är adopterad kan jag inte med säkerhet säga. För jag vet inte vilka händelser och känslor som beror på själva adoptionen, och vilka som beror på helt andra omständigheter. Kanske spelar det mig ingen roll.

LÄS MER: Debatt: Stefan Löfven, tycker du det här ett värdigt liv för oss unga i samhället?

Någon som dock vill upplysa mig är riksdagsledamoten Robert Stenkvist (SD). Under Sverigedemokraternas landsdagar förklarade han att jag är djupt traumatiserad av att a) ha blivit övergiven av min biologiska mamma och b) se ”lite annorlunda ut”. Skulle jag dessutom ha växt upp med homosexuella föräldrar, ja, då vore jag bortom räddning.

Stenkvist har enligt egen utsago jobbat med adopterade barn i nästan 20 år och ”nästan alla” av dem brottas med stora identitetsproblem som leder till livslånga trauman, och, i värsta fall, självmord. Det är dessa erfarenheter som Stenkvist lutar sig mot när han vill förbjuda samkönade par att adoptera. Senare har han även rett ut vad han menar är felciteringar i media genom en debattartikel i Nyheter24. I detta tillägg hävdar han att homosexuella såklart ska ha samma rättigheter som alla andra, förutom när det kommer till adoption, och att detta är en åsikt som grundar sig i ren och skär omtanke. Enligt honom själv baserar han inte sina uttalanden på någon ideologisk grund utan menar att han argumenterar utifrån de adopterades perspektiv.

Att som sverigedemokrat, med allt vad det innebär, påstå sig argumentera utifrån de adopterades perspektiv är skrattretande. Att han tror sig veta hur vi mår och känner är ett hån mot mig och alla andra som ständigt brottas med hur vi ska hantera det faktum att vi känner oss annorlunda och otrygga i det Sverige som han och hans partikamrater har skapat.

LÄS MER: Debatt: 7 saker alla chefer måste göra efter #metoo

Adoptanternas sexuella läggning är för mig en irrelevant faktor i debatten kring adoptionens för- och nackdelar. Jag kan inte bara stå och se på när en man som företräder ett parti som ifrågasätter om jag, och alla andra av utländsk härkomst, ens hör hemma i det här landet, använder mig som slagträ mot en annan utsatt grupp.

Stenkvist och jag är inte allierade, vi kommer aldrig att vara allierade, och jag kommer aldrig vara tyst när jag utnyttjas för att rättfärdiga hans, eller någon annan sverigedemokrats, åsikter.

Så till Robert och alla ni som applåderar hans utspel, ni för inte min talan. Ni ska inte berätta för mig hur jag mår och känner. Ni har inte rätt att använda mig som ett vapen i ert krig mot människor vars enda önskan är att få vara sig själva. Mina eventuella trauman är mina egna, oavsett var de härstammar från, och jag är inte ert alibi för att uttrycka hat mot människor som är precis som mig, det vill säga lite annorlunda.

Jin Lavesson

Om debattören

  • Ålder: 35
  • Ort: Stockholm

LÄS MER: Så gör du för att skriva i Metro

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset