Med mina sex missfall har jag varit med om mycket, skriver Sandra Friberg.
Med mina sex missfall har jag varit med om mycket, skriver Sandra Friberg.

Om någon hade berättat för mig hur vanligt det är med missfall och om vi hade pratat mer om det så tror jag inte att jag upplevt det som att famla i mörkret, helt ensam, skriver Sandra Friberg.

Detta är en debattartikel. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Missfall. För många något äckligt. Ordet smakar konstigt och obekvämt när det kommer ut från munnen. Så många är hellre tysta för att slippa känslorna och bilderna som väcks. Kvar står människorna som trots allt fått missfall. Men ingen vill prata om det och hjälpen är långt borta. Men vad är det som gör ämnet så tabu?

Är det för att ett missfall just ses som ett misslyckande? Eller är det för att det är blodigt och kladdigt? Eller för att många helt enkelt inte vet så mycket om det och att okunskapen blir till en rädsla att säga fel saker?

LÄS MER: Debatt: Att våga fråga hur någon mår kan rädda liv

Med mina sex missfall har jag varit med om mycket. Det som har styrt mycket av mitt mående – förutom ovissheten och oron att aldrig bli förälder – är reaktioner från människor som jag både känner och inte känner. Vänner, sjukhuspersonal, kollegor, kunder… Att öppna upp sig och berätta om det man går igenom är ett stort steg, men också ett stort nederlag när personen framför försöker backa ur konversationen för att det känns obekvämt. Då vill man bara sudda ut hela situationen. Ctrl+Alt-Delete.

Om någon hade berättat för mig hur vanligt det är med missfall och om vi hade pratat mer om det så tror jag inte att vi som upplevt detta hade känt det som att famla i mörkret, helt ensam och lämnad till ovissheten.

Behovet av att prata om det har i perioder varit enormt stort – att få berätta och lufta alla känslor som oftast bubblar som en kokande soppa inombords. Att öppna munnen och våga dela med sig är modigt, ett mod jag inte fick förrän efter mina tre första missfall. Många visar förståelse och stöttar, medan andra fäller sårande kommenterar eller fullkomligt ignorerar det du precis sagt. Det är även många som i all välmening vill trösta med ”det var inte meningen denna gång” eller ”slappna av så går det bättre nästa gång”.

Dessa kommentarer är oftast för att försöka stötta, men för mottagaren som precis fått missfall tolkas det precis tvärtom. Att slappna av är det sista man kan göra – när barnlängtan är som starkast stänger man in sig i en bubbla och stannar där. Oftast kände jag mig som en idiot när jag stod där för att jag inte kunde slappna av som alla ”tipsade” mig om. Givetvis såg jag gravidmagar, barnvagnar och bebisar överallt och det var som att strö salt i den ofrivilliga barnlöshetens sår.

LÄS MER: Debatt: Sverige är inte jämställt – flickrollen är snävare än någonsin

Om någon hade berättat för mig hur vanligt det är med missfall och om vi hade pratat mer om det så tror jag inte att vi som upplevt detta hade känt det som att famla i mörkret, helt ensam och lämnad till ovissheten. Jag tror inte att alla hade upplevt det som äckligt och misslyckat om det hade funnits mer stöd och information i samhället. För i dag är det många kvinnor som lider i det tysta. Jag har också varit där. Det är inte alltid man orkar skrika efter hjälp – och när man väl orkar ska man inte behöva oroa sig över att bli dömd eller ignorerad.

Så, till dig som upplevt ett eller flera missfall:
 Du är inte ensam. Du är inte misslyckad. Du är inte äcklig.
Till dig som aldrig haft missfall:
 Det är vanligt. Det är inget konstigt. Det är inget äckligt.

Sandra Friberg

Om skribenten:

Bor: Lund.
Familj: Gift och har två barn.
Ålder: 37 år.
Instagram: @sandra.friberg

Så gör du för att debattera i Metro:

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset