Ta med en ask praliner och ge gamla mormor en kvart av er tid – svårare än så behöver det inte vara, skriver Ellen Kämpe.
Ta med en ask praliner och ge gamla mormor en kvart av er tid – svårare än så behöver det inte vara, skriver Ellen Kämpe.

När jag arbetade som undersköterska kunde jag se att besöken påverkade patienterna. Det var makar, syskon, barnbarn, grannar och ingifta kusiners sysslingar som i tid och otid tågade in hos patienterna med chokladaskar och blommor i högsta hugg, skriver läkarstudenten Ellen Kämpe.

Detta är en debattartikel. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

I somras arbetade jag som undersköterska på ett sjukhus. Som läkarstudent såg jag det som ett ypperligt tillfälle till insikt i hur vården fungerar. Avdelningen jag arbetade på tog hand om patienter i behov av medicinsk och fysisk återhämtning efter exempelvis operationer, mindre olyckor och hjärnblödningar.

Att arbeta som undersköterska var på intet vis glamoröst. Varje dag gick mycket tid åt till att bädda sängar, dra på strumpor och hjälpa haltande patienter till toaletten. Dessa uppgifter var lika exalterande som de låter, men varje mindre spännande minut vägdes upp av att jag emellanåt fick se mirakel ske.

LÄS MER: Debatt: Sätt spelerfarenhet i fokus i platsannonsen

En patient jag mötte kunde på måndagen bara få ur sig stötvisa, obegripliga ljud medan jag på onsdagen av samma person fick en muntlig redogörelse för vilka av svenskarna som dittills röjt störst framgångar i friidrotts-VM. En annan patient låg till en början orörlig av stelhet och smärta för att bara dagar senare skutta runt i korridoren på jakt efter kaffe och nya rum att utforska. En tredje person gick från att mer likna en grönsak än en människa – immobil, stum och okontaktbar – till att sitta och gunga med till låtarna i Allsång på Skansen, mumsandes på ostmackor.

Detta är bara några exempel på mirakel jag sett och såhär i efterhand kan jag se att alla dessa patienter hade något gemensamt: besök.

De patienter som lyckades med störst återhämtningar hade under hela sin vistelse tät kontakt med nära och kära. Det var makar, syskon, barnbarn, grannar och ingifta kusiners sysslingar som i tid och otid tågade in hos patienterna med chokladaskar och blommor i högsta hugg. Vissa av besöken varade i timtal, andra i tio minuter. Oavsett tid kunde jag se att besöken påverkade patienterna; besöken väckte en kämpaglöd som jag tror behövdes för återhämtningen.

LÄS MER: Debatt: Personer med porrberoende måste få behandling

Självklart var det inte bara de anhörigas visiter som fick patienterna på fötterna. Kunskapen som läkare, sköterskor, fysioterapeuter och andra bidrog med var ovärderlig. Samtidigt är det svårt att blunda för att alla de patienter jag såg genomgå fantastiska förvandlingar hade den gemensamma faktorn vänner.

Man kan fråga sig om jag har några vetenskapliga bevis för min tes om att närståendes besök gör att patienterna återhämtar sig bättre. Svaret är enkelt: det har jag inte. Mina tankar är spekulationer, kanske rent ut av önsketänkande. Vissa ensamma patienter rehabiliterades nämligen bättre än de med idogt besökande vänner. Kvarstår gör dock det faktum att alla de patienter jag såg göra stora återhämtningar hade sin familj nära under hela resan. I mina ögon talar det sitt tydliga språk: anhörigas närvaro har betydelse för den sjukes tillfrisknande.

Även om mitt påstående inte är vetenskapligt baserat hoppas jag att ni beaktar det och att ni, om någon ni håller av en dag hamnar på sjukhus, ser till att besöka denne. Ta med en ask praliner och ge gamla mormor en kvart av er tid – svårare än så behöver det inte vara. Garanterar det att hon tillfrisknar? Nej. Men nog är det värt ett försök.

Ellen Kämpe

Om debattören

  • 21 år
  • Läkarstudent termin 5
  • Stockholm

LÄS MER: Så gör du för att skriva i Metro

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset