Nu, elva år senare är det ett privat bolag tagit över som arbetsgivare. 
Timlönen jag blev erbjuden nu, elva år senare, för samma jobb är 20 kr mindre i timmen, skriver Charlotta Lindgren.
Nu, elva år senare är det ett privat bolag tagit över som arbetsgivare. Timlönen jag blev erbjuden nu, elva år senare, för samma jobb är 20 kr mindre i timmen, skriver Charlotta Lindgren.

Tänk vilket viktigt arbete det är och vilken glädje det är att få ett leende och ett "tack för i dag" då man lämnar sitt pass. Jag älskar att finnas till hjälp för en annan människa. Men inte till vilket reapris som helst, skriver Charlotta Lindgren.

Detta är en debattartikel. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

I dag blev jag erbjuden en tjänst.
En viktig tjänst.
En tjänst som innebär att finnas vid en annan människas sida och hjälpa till med allt som den människan kunde men inte längre kan.
En tjänst som personlig assistent.

Jag vet inte någon som kan säga att de fortsätter med samma arbete som för elva år sedan men med 20 kronor mindre i timlön än då de började jobba.

Ofta innebär förlusten av färdigheter även en psykisk ohälsa vilket kan visa sig genom allt från aggression till tom likgiltighet.
Även här ska den personliga assistenten kunna parera och locka för att få den assisterade att må så bra som möjligt.
Personkemin är det viktigaste av allt.
Om inte personen som jag ska hjälpa tycker om mig så passar jag inte för hen.
Så klart kan man vara oense ibland men det gäller att vara inkännande och alltid sätta den andre i fokus.
Det gäller att arbeta professionellt i kontakten med både anhöriga, närstående samt brukaren.

Assistenten måste känna till hur livet var förut och varför livet blivit som det är nu.
Det kan vara medfödda nedsatta förmågor, en olycka eller sjukdom som är bakgrunden till att assistans krävs.
När man vet bakgrunden och nutidsstatus så kan nödvändiga beslut till god omvårdnad tas utifrån detta.

Mediciner ska i de flesta fall ges, både stående ordinationer samt vid behovsmedicin. Sjukgymnastik är också vanligt förekommande.
En medicinsk utbildning är bra att ha i ryggsäcken.
Även kunskap av första hjälpen.
Att vara personlig assistent innebär att vara den förlängda armen så att människan man jobbar med ska kunna ”leva som andra” i samhället trots funktionsnedsättningarna samt ha ”goda levnadsvillkor”.

Tänk vilket viktigt arbete det är och vilken glädje det är att få ett leende och ett ”tack för i dag” då man lämnar sitt pass.
Jag blev erbjuden en tjänst som personlig assistent i dag.

För elva år sedan jobbade jag extra som personlig assistent.
Då var det kommunen som stod som arbetsgivare.
Min lön då var 150 kr/h.
Detta eftersom jag har många arbetade år i kommunen, jag är undersköterska samt högskoleutbildad silviasyster med omvårdnad och bemötande i fokus.

LÄS MER: Debatt: Politiker – sluta prata om psykisk ohälsa och gör något åt den istället

Nu, elva år senare är det ett privat bolag tagit över som arbetsgivare.
Timlönen jag blev erbjuden nu, elva år senare, för samma jobb är 130 kr/h.
Alltså 20 kr mindre i timmen elva år senare! Det privata företaget bryr sig inte om utbildningar.
Det ger alltså inte mer i lön att ha sjukvårdsutbildning.
Inte heller spelar det någon roll att jag nu också kan lägga till hälsopedagog till mitt cv.
”Det bara är så” och ”Olika brukare har olika beslut” samt ”Hade jag kunnat göra något åt din lön så hade jag gjort det”, är några av svaren jag fått från ledningen.
Jag frågade vad bolaget krävde för att höja lönen.
Fanns det konkreta punkter?
Det fanns inga.

Nu måste vi ryta ifrån!
Vi assistenter är värda en skälig lön.
Vi måste höja statusen.
De som får assistans och är multisjuka ska kunna kräva att assistenten har utbildning motsvarande minst vårdbiträde alternativt undersköterska anser jag.

Jag vet inte någon som kan säga att de fortsätter med samma arbete som för elva år sedan men med 20 kronor mindre i timlön än då de började jobba.
”Det är bara så” duger inte som svar.
Det här är ett stort jävla fel någonstans som vi måste åtgärda skulle jag vilja säga.
Annars kommer ingen ha råd att jobba kvar.

Jag älskar att finnas till hjälp för en annan människa.
Men inte till vilket reapris som helst.

Så jag tackade nej till tjänsten.

Charlotta Lindgren 

Om skribenten:

  • Ålder: 41 år.
  • Ort: Vindeln.
  • Sysselsättning: Författare, hälsopedagog, silviasyster och personlig assistent. 

Så här gör du för att debattera i Metro:

 

Kommentera denna artikel

Vad tycker du? Här har du möjlighet att kommentera denna artikel. Vi på Metro vill ha en öppen dialog där de som deltar respekterar varandras åsikter. Alltså förväntar vi oss att du håller en schysst ton. Du kan framföra dina åsikter på ett civiliserat sätt även om du inte håller med om andras. Vi tror på dig!

Här kan du läsa hela vår kommentarspolicy.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset