Jag skapade en självhatsblogg som var lösenordsskyddad, där jag skrev ned allt jag hatade med min kropp, skriver Amanda Rubensson.
Jag skapade en självhatsblogg som var lösenordsskyddad, där jag skrev ned allt jag hatade med min kropp, skriver Amanda Rubensson.

Vi pratar hela tiden om att krossa idealet. Vi beklagar hur barn mår. Men vad gör vi åt det? Gör vi någonting som motarbetar det här?, skriver Amanda Rubensson.

Detta är en debattartikel. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Jag sitter i TV-soffan med mina syskonbarn. Två flickor på 11 och 8 år. När vi sitter i soffan spelas en reklamfilm upp. Det är en tjej som springer på stranden. Hon är smal, hårfri och med solljus som faller på hennes kropp så att hon nästan glänser. Hon ser lycklig ut samtidigt som hon tar fram en rakningsprodukt framför kameran och visar hur hennes perfekta hårfria ben blir ännu mer hårfria av hyveln. Vi tre sitter tysta. Och jag vet ju vad barnen tänker. Jag vet ju varför de blev tysta när de såg hennes kropp kliva upp ur vattnet.

Skolsköterskan som ska vara den som håller barnen friska, är den som i mina ögon bidrar till att barnen blir sjuka. Sjuka i ätstörningar och kroppshat.

8 år och 11 år. Då är man fortfarande ett barn som leker med slime och tycker att vuxenfilmer är tråkiga. Men lika självklart som det är för barnen att leka, lika självklart är det att hata sin kropp. För det har ju redan börjat. ”Jag är tjock”, hör jag ena flickan utbrista vid julbordet. Trots att jag kan se hennes revben. Den andra flickan blir sur när jag använder ordet tjock (neutralt) om mig själv, och säger ”Men moster, du är inte tjock, du är ju fin!”.

Jag känner en hopplöshet. För det här är ju ingenting nytt. När jag var liten kände jag likadant. Jag skapade en självhatsblogg som var lösenordsskyddad, där jag skrev ned allt jag hatade med min kropp. Jag känner mig uppgiven när jag förstår att det inte blivit bättre. Snarare sämre. Faktum är att ätstörningarna sjunker i åldrarna.

Vi pratar hela tiden om att krossa idealet. Vi beklagar hur barn mår. Men vad gör vi åt det? Gör vi någonting som motarbetar det här?

LÄS MER: Debatt: Jag orkar inte vara kroppspositiv

Jag ser hur kändisar skriver om hur de tycker det är fruktansvärt att barn mår dåligt i sina kroppar för att i nästa sekund göra reklam för en produkt som minskar hungern.

Jag hör hur människor pratar om hur man klär sig smalare. Undvik ränder åt fel håll, då ser du bredare ut. Ha svarta kläder, då ser du smalare ut.

Jag hör hur en skolsköterska träffar barn på löpande band som berättar om hur de lider av ångest i fjärde klass. Samtidigt som hon berättar för en annan elev att hon numera ligger ett poäng från att vara överviktig enligt BMI-kurvan, och att hon ”borde tänka på vad hon stoppar i sig så att hon inte blir tjock”. Skolsköterskan som ska vara den som håller barnen friska, är den som i mina ögon bidrar till att barnen blir sjuka. Sjuka i ätstörningar och kroppshat.

Jag ser hur föräldrar kritiserar sina kroppar på badhuset. ”Usch så tjock jag är, nu är det dags att ta tag i vikten”. Så säger föräldrar framför sina barn. Barn som tycker att deras mamma är den finaste personen på jorden. Mamman som man ser upp till, som man vill klä sig som, bli som och göra som. Bantar du mamma, så bantar jag.

LÄS MER: Debatt: Jag hatar att det är ”fint” att lida som mamma

Vi pratar hela tiden om förändring och att det får vara nog nu. Vi kritiserar butiker för deras skeva storlekar. Men vad gör vi själva egentligen? Vad sänder vi ut för budskap till våra barn, syskonbarn, vänner och främlingar runtom? Det är lätt att skylla kroppsidealet på ”samhället”. Då behöver en själv inte göra någonting. Vi har bara glömt en viktig faktor. Att det är personer som du och jag som bygger upp samhället. Vi är samhället, och det är personer som du och jag som avgör hur mina syskonbarn ska känna inför sina kroppar. Om inte du eller jag är beredd att förändra sättet vi pratar på, agerar eller tänker, varför skulle då andra vara det?

Amanda Rubensson

Den här texten har publicerats tidigare på Amandas blogg.

Om skribenten

Ålder: 23 år

Gör: Studerar. Bloggar på Nouw.com/AmandaRubensson

Så här gör du för att debattera i Metro:

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset