Att vara överviktig är att ständigt få oönskande hälsoråd från omgivning och främlingar som bara vill "hjälpa till", skriver Charlotte Signell.
Att vara överviktig är att ständigt få oönskande hälsoråd från omgivning och främlingar som bara vill "hjälpa till", skriver Charlotte Signell.

Jag är så extremt trött på hälsohets, skvallertidningar som visar upp och granskar kändisarnas strandkroppar samt människor som diskuterar hur många kalorier en latte innehåller. Eller de som glatt frågar om jag gått ner i vikt och liksom ska peppa upp. Min kropp är inte ert ansvar, skriver Charlotte Signell.

Detta är en debattartikel. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

När jag var barn var jag smal. Alldeles för smal. I mina ögon förvandlades spagettin på tallriken till maskar, riset till myrägg och det enda jag såg på kycklingen var dess tydligt konturerade skelett.

När jag kom i puberteten lade jag snabbt på hullet. En barnvakt kommenterade att jag började bli tjock och rådde mig att endast äta mjölk och jordgubbar. Som 12-åring började jag stoppa fingrarna i halsen och spydde upp maten samtidigt som jag skrev matlistor på allt jag åt medan revbenen stack ut mer och mer.

LÄS MER: Debatt: Vi män förväntas vara kåta och villiga

Jag har haft ett komplicerat förhållande till mat hela mitt vuxna liv. Jag har i vuxen ålder nästan alltid varit överviktig. Jag vande mig vid spydiga kommentarer, ogenerade blickar och människor som påpekade att ” du skulle vara så fin om du bara…”, ” du som har ett sådant vackert ansikte skulle framhäva det bättre om du bara…” tidigt. De satte likhetstecken mellan lycka, skönhet och vikt.

Att vara överviktig är att ständigt få oönskade hälsoråd från omgivning och främlingar som bara vill ”hjälpa till”. De flesta som är större vet redan om det och har säkerligen redan koll på hur många kalorier en bulle eller tårtbit innehåller. Vi behöver inte bli upplysta.

Jag känner mig sårbar med mitt kroppsfett. Jag vet att det alltid är mot min vikt kritik riktas från folk som vill vara spydiga mot mig. De där blickarna på stan som fäster sig på låren eller min mage. Jag ser främlingar granska mig.

På samma sätt kan jag kritiskt granska kvinnor i vad jag just då anser vara för korta jeansshorts eller klänningar och undra ” hur kan de ha på sig det där med de celluliterna” istället för att applådera dem för att de är allt jag inte vågar.

Jag lärde mig tidigt att man ser smalare ut i svart och klär mig helst i långa, fladdriga klänningar. Jag lärde mig att skyla mig då jag inte passar in i idealet och normen. Så rädd är jag för människors dömande blickar. Jag har även blivit ratad av flertalet män eftersom jag inte ”tilltalar dem fysiskt” som att inte min hjärna eller humor vore tillräckliga.

LÄS MER: Debatt: Lastbilschaufför: Fyra tips för att slippa få fingret på vägarna i sommar

Jag bestämde mig nyligen för att börja omfamna mitt fett och mina kurvor. Jag lade upp posiga baddräktsbilder i sociala medier, inspirerad av olika fatshionkonton med stora tjejer som jag. Som vågade ha på sig vad fan de ville. Jag fick massa likes från icke-smala tjejer.

Det är dags att sluta skämmas. Det är dags att sluta ge andra makt över vad jag har för förhållande till min kropp.

Jag sökte medlemskap i flera Facebook-grupper för större kvinnor men nekades inträde då jag som är en 42/44:a räknades som ”för liten”. Jag förstår inte varför så många större kvinnor problematiserar att jag kallar mig stor. Vi sitter i samma båt. Jag hade behövt alla råd, tips och all pepp jag kunde få i dessa forum då livet som överviktig bitvis är väldigt ensamt.

Jag ska inte skylla min vikt på mediciner, att jag slutat dricka, att jag är ensam, psykiskt ohälsa och så vidare. Men kanske på att jag inte vill bli sjuk igen.

Dagens samhälle med sin hälsohets göder mina ätstörningar på samma sätt som fatshamingen. Den där elaka kommentaren någon fällde om min kropp kunde få mig att stoppa fingrarna i halsen innan jag gick en behandling och fick hjälp. Att vara bulimiker var ett helvete och det sista jag behövde var andras åsikter och råd.

Du behöver inte kommentera att en människa är överviktig. Det är inte din uppgift. Den personen vet garanterat redan om det själv. Jag är så extremt trött på hälsohets, skvallertidningar som visar upp och granskar kändisarnas strandkroppar samt människor som diskuterar hur många kalorier en latte innehåller. Eller de som glatt frågar om jag gått ner i vikt och liksom ska peppa upp. Min kropp är inte ert ansvar.

Charlotte Signell

Om debattören

  • Ålder: 36 år.
  • Bor: Stockholm.
  • Gör: Skribent

LÄS MER: Vill du också nå en miljonpublik? Så här debatterar du i Metro

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset